Ålderismen
Ålderismen präglar det svenska samhället. Coronapandemin har lyft upp företeelsen till ytan på ett ganska brutalt sätt. WHO:s definition av äldre i två kategorier har blivit normalt språkbruk: människor 65-79 år som ”yngre äldre” och folk 80 år och framåt som ”äldre äldre”. Det var alltså inte vår käre statsepidemiolog, som myntade dessa begrepp. Från att ha varit en helt vanlig människa gick man som genom ett trollslag in i ett kollektiv, de ”yngre äldre” eller de ”äldre äldre”. Nota bene – kollektivtanken med definition uppstår vid 65. Det finns något nästan rent magiskt med dessa två siffror i den ordning de kommer.
Varför? Jo, vid 65 inträffar pensioneringen, dvs. den tid då du inte längre är ”produktiv” ur ett samhällsperspektiv, oftast inte förvärvsarbetar eller på annat sätt producerar varor och tjänster som ökar ett lands BNP. Du hamnar i den tärande sektorn. Människor i den närande sektorn är synliga och sliter för brödfödan. ”Den som icke arbetar ska icke heller äta.” Ursprungligen enligt aposteln Paulus. Se där, det var varken John Smith, Vladimir Lenin eller Martin Luther, som var upphov till detta talesätt. Men de nickade gillande i senare tider.
Nu är senaste nytt inom coronasvängen att 65+personer inte får välja vaccin. Man tilldelas Vaxzevria oavsett. Tidigare gavs ju detta Astras vaccin endast till personer under 65 år, eftersom det inte fanns tillförlitliga studier på hur 65+ reagerade på vaccinet. Efter att de svåra biverkningarna med bland annat blodproppar och minskat antal blodplättar visat sig hos yngre personer, gjorde man en helt-om-manöver och bestämde att endast personer över 65 skulle få vaccinet. Biverkningarna ansågs vara väldigt ovanliga i detta åldersspann. Personer under 65 som då tidigare fått Vaxzevria får nu välja vilket vaccin de önskar ta vid dos nummer två. Man resonerar som så, att de flesta under 65 år, som fått Vaxzevria är sjukvårdspersonal, som har god kunskap och gott omdöme om hur man bäst väljer vaccin.
Vad händer här? Det finns väl f.d. sjukvårdspersonal som är 65 år och äldre? Har de genom att ha passerat den magiska gränsen blivit okunniga och tappat omdömet? Dessa personer borde väl få välja vaccin i alla fall, om det funnes någon logik. Ett vaccin bryr sig knappast om åldersgränsen. Hur kan man efter så kort tid, som pandemin ändå varat, ha gjort så omfattande studier, att man överhuvudtaget kan uttala sig? Jag önskar att man i högre grad använde sig av försiktighetsprincipen, när något är så nytt som det här coronafenomenet och man inte hunnit göra studier över längre tid. För mig är det lättare att tro att det även här har med närandet och tärandet att göra. Som lekman ska jag väl inte heller uttala mig i denna fråga, men som mammastalin gör jag det ändå, för att möjligen ge lite nya infallsvinklar och skapa en bredare debatt.
För vissa människor blir givetvis denna uppdelning i produktiv/ickeproduktiv, närande/tärande och klassificeringen i åldersgrupper förödande. I början av pandemin fick vissa människor inom så kallade särskilda boenden inte adekvat sjukhusvård, eftersom de betraktades som så ”sköra, svaga och multisjuka” att de inte skulle klara av en förflyttning. I stället fick de smärtlindrande morfinpreparat på plats. Dessa preparat kombinerat med andningssvårigheter kan göra att andningsmekanismen upphör. En sorts aktiv dödshjälp tillämpades, medvetet eller omedvetet, vilket vad jag vet inte är lagligt i Sverige. Det finns bara ett ord för detta – skandal. Alla människor som drabbas av en allvarlig sjukdom, ska få den vård som krävs, oavsett ålder. Det ska vara en allmänmänsklig rättighet i ett land, som kallar sig välfärdsstat. Yngve Gustafson, professor i geriatrik vid Umeå universitet, talar om en ”djupgående diskriminering av äldre, vilket har påverkat samhällets skydd och vård av dem under pandemin”.
Sen har vi mantrat som manglats ut i media strängt taget varje kväll: ”Ålder är största orsaken till svår sjukdom och död”. ”Vi måste i första hand se till våra svagaste och sköraste på de särskilda boendena”. Denna fastlåsta inställning verkar i sin tur ha lett till att man förbisett att det finns personer UNDER 65, som på grund av allvarlig och obotlig sjukdom får palliativ vård, och som kan drabbas hårt av infektion med COVID 19, men som INTE får vaccin, därför att de inte faller in i den rätta ålderskategorin. Personnumret gäller. Inte tränga sig före i kön.
Sedan 1 januari 2009 har vi en lag mot bland annat åldersdiskriminering, SFS 2008:567. Myndigheten DO, diskrimineringsombudsmannen, bildades också då. Lagen ska skydda människor i arbetslivet, oavsett ålder. Observera ”arbetslivet”. Om man är i samhällets vård som en av de ”sköraste”, eller har passerat 65, gäller inte lagen då? Jag får ta reda på det. Det finns sju diskrimineringsgrunder. Ålder är alltså en av dem.
Ålderism är inget nytt eller tidigare ostuderat fenomen. Redan för 50 år sedan introducerade gerontologen Robert Neil Butler begreppet ”ageism”. Det motsvarar det svenska begreppet ”ålderism”, som definieras som fördomar och stereotypa föreställningar, som utgår från en människas ålder och som kan leda till diskriminering, enligt gerontologiprofessorn Lars Andersson i boken ”Ålderism”.
Tidsskriften Språkbruk (2019) har använt en språkteknologisk metodik för att kunna undersöka stora textmaterial och studera ålderismen ur ett synkront perspektiv, dvs. ett perspektiv på hur det ser ut här och nu och som inte tar hänsyn till den språkhistoriska utvecklingen. Man har tittat på hur utbredd ålderismen är i Sverige idag för att hitta empirisk bevisning på fenomenet.
Den bild jag får fram från olika källor, inklusive egen erfarenhet, över ålderismens uttryck, kan se ut så här: Personer över 65 år uppfattas som osynliga och förknippade med problem. Om dessa personer synliggörs i media är det främst som personer som blir bestulna, lurade, rånade, utsatta för bedrägerier och stölder samt dessa otaliga bilder av gråhåriga personer som går med gåstavar i grupp. Beskrivningen fega, läskiga, idioter förekommer på olika diskussionsforum, likaså tidningsbeskrivningar som oroliga, utsatta, ensamma, bromsklossar, köttberg, demografiska bomber, teknikfientliga, långsamma, icke-innovativa. Och man tycks ta för givet att alla äldre blir senila.
Det finns ett väldigt intressant perspektiv här också, nämligen att personer i åldrarna 0-19 år inte heller är speciellt välrepresenterade i media. 20-54-åringarna har en överrepresentation jämfört med andelen av befolkningen. Här har vi det ålderistiska närande-tärandetänket igen. Om du är i den ”produktiva” åldern är du intressant för samhället och media, om inte ska du icke göra dig besvär. Det verkar som att redan i vid passerade 40 minskar chansen att bli kontaktad av arbetsgivare. Nedgången i intressant som arbetskraft går fortare för kvinnor än för män. Vid fyllda 68 kan din arbetsgivare säga upp dig eller låta bli att återanställa dig på grund av din ålder.
Det man också alltid påminns om i media är vikten av personnumret. Personer har oftast ett åldersepitet efter sitt namn, t ex ”Karin, 43”, där epitetet kan vara helt irrelevant för sammanhanget, men som ändå ska hänga med som en absolut nödvändig upplysning om personen. Vi människor har ett behov av att sortera in företeelser i ett fack för att känna oss trygga. Så gör vi även med våra medmänniskor. A, 35, som är en helt vanlig skötsam prick men som inte har haft något egentligt förvärvsarbete, är en underlig figur i statistiken. Likaså B, 18, ensamstående mamma med två barn. Och C, 78, fortfarande verksam innanför skolans murar. Du förväntas uppnå vissa saker vid en viss specifik ålder. Om så inte, är du avvikande eller olönsam eller till och med ett hot mot den rådande ordningen.
Men det börjar dyka upp nya fenomen. Synliggörandet av den yngre, bemedlade pensionären med sug efter exotiska resor och high-techprylar. Sådana personer har börjat vårdas i media, för de kan bli potentiellt starka konsumenter. Pensionerade sjuksköterskor har också helt plötsligt blivit oerhört värdefulla med sin kompetens. Detta verkar både uppfriskande och häftigt. Man har börjat värdera kompetens före ålder! Kanske kan pandemin ändå föra något gott med sig. Det har också börjat dyka upp en ny yrkeskategori – senior adviser – det är bra. Men varför måste åldern smyga sig in där också? Kan det inte bara få heta ”experienced adviser”?
Det har talats i långliga tider om ”livslångt lärande”. Det låter trevligt och väldigt sunt. Men samhällssystemen för att människor ska kunna sätta detta i verket har inte hängt med i pratet. Gränsen för studiemedel går visst vid 56. Vore det inte klokt och både samhällsvänligt och människovänligt att få kunna yrkesväxla vid den åldern, om man haft ett slitigt och tungt arbetsliv ända till dess? Att kanske kunna sadla om och göra något helt nytt, som gör att man kan få ha ett trivsamt arbetsliv under senare delen av sin yrkeskarriär och inte behöva ”gå ned i arbetstid” på grund av oflexibla arbetsmiljölösningar på arbetsplatsen eller hysteriska arbetstidsscheman. Varför kan inte en 60-åring få göra ny karriär? Sverige får en av bottenplaceringarna över hur vi ser på människan som arbetskraft. Och varför måste pensioneringen infalla vid 65? Kan inte människor få ta ”pensionspaus” mitt i livet, under småbarnsåren eller vid någon annan tidpunkt, som man själv väljer? För att kanske sedan kunna förvärvsarbeta ytterligare år efter 65? Jag stör mig på att allt är så inlåst och rigitt, heter det så? Titta, inte ens ordet går att böja. Det är dags för större flexibilitet för människorna, möjligheter att välja, där det verkligen är viktigt för personen, inte bara kunna välja mellan tv-kanaler och tandkräm, som det lätt blir i det marknadskapitalistiska samhället.