Tvåtredjedelssamhälle

Det här var droppen. Jag gick in på Adlibris och beställde en bok, som jag länge suktat efter. En bildande bok om självförtroende i matematik. Lite nya synvinklar på matteundervisning. Det är verkligen på sin plats. Jag är Adlibriskund sedan många år tillbaka, en av de få nätaktiviteter som jag trivts bra med. Så intet ont anande klickade jag och blippade jag till dess att det var dags för ”till kassan”. Där tog det stopp.

Det var ett tag sedan jag beställde något, så saker händer hela tiden i den välsignade digitaliseringens fotspår. Inget alternativ med faktura fanns mer. Det var endast bank-ID, QR-kod och swish, swosh och blipp som gällde. Hur tänker man här? Jag är ju ändå en relativt lyckligt lottad figur, som bara sett till att sakna swishblippmöjligheter på ren jävelskap. Jag är betrodd att ha både mobilt och fast bank-ID, har pengar tillräckligt för att köpa alla dessa apparater som det moderna samhället kräver för att du ens ska få gå och pissa. Eller som här – köpa en bok via nätet. Visst tusan kan jag få tag i boken, jag har ju ben som funkar, gott om tid, kan uppsöka en bokhandel, som faktiskt fortfarande finns och köpa boken där eller låta beställa den, om den inte finns i lager. Kruxet är ju där också betalningen. Det kan vara så dumt att bokhandlarna börjar vilja vara ”kontantfria”. Men än så länge har faktiskt kontantbetalningsmöjligheten funnits kvar hos de flesta reallifebutikerna.

I alla fall gick andan ur. Kände mig urblåst efter haveriet hos Adlibris. Ska bit efter bit nedmonteras för folk som inte kan legitimera sig med bank-ID, ha senaste mobiltelefonen eller den värst uppdaterade datorn? Det finns ju många som inte har fysisk eller intellektuell kapacitet för att bemästra alla dessa blippande och flippande funktioner på de många teknikburkarna som du förväntas vara utrustad med. Ska alla dessa människor bli tvungna att ständigt ledsagas av en god man för att ens kunna gå in på en offentlig toalett? Vart har alternativen tagit vägen? För inte så många år sedan skrek de flesta politiker med självaktning högt och brett om ”valfrihet”. Men vem hör detta ord numera? Det har ersatts med ”enkelt”. Man (läs ”marknadskrafterna”) försöker trumma i folk att digitaliseringen av den ena efter den andra av tidigare självklara och tillgängliga samhällsfunktioner gör användandet ”enkelt och smidigt”. För vem skulle jag vilja fråga. Inte för användaren. Det måste i så fall vara för den som tillhandahåller skräpet.

Jag som kämpar i utkanten av samhället med att inte falla till föga för skitsnacket, märker hur snaran allt fortare dras åt kring min strupe. Snart kommer jag att behöva krypa till korset. Det känns så in i helvete kränkande att det gör ont ända in i hårrötterna. Skulle beställa stuga för en fyradagarssemester i en större stad. Med lite efterforskning lyckades jag hitta ett telefonnummer, så att jag kunde ringa. Då får man förhoppningsvis prata med en människa och kan få svar på eventuella frågor på ett vettigt sätt och inte via en robottyp som är både feltiltad och hörselskadad. Jodå, människa dök upp, vänlig och trevlig och svarade lydigt och jag började ana att detta nog skulle haverera snart. Det var liksom lite för ”enkelt”. Och mycket riktigt. Betalning skulle ske senast några timmar efter bokningen. Givetvis med bank-ID och swishablippande. Så jag fick snällt krypa till min sambo, som av någon outgrundlig anledning har alla dessa attiraljer som samhället kräver. Han kanske har insett något som inte jag har insett. Man måste välja sina strider. Han har förmodligen gett upp.

Att se TV idag kräver tålamod och ansträngning. Minst tre-fyra olika apparater av olika dignitet måste anskaffas för att man efter någon timme ska kunna få fram en acceptabel bild. Vi lever inte på det enkla och glada 60-talet, när verkligen det mesta inom apparatgenren var enkelt. Ett knapptryck och du var där. Framme. Om en router pajar mitt i en sändning, som du lyckas komma åt, då är det kört. Ifall du inte har bank-ID. Det finns finfin Teliasupport vid hysteriska lägen, men du måste verifiera din existens med...ja, bank-ID, vad annars?

Jag vill att alla människor ska har möjlighet att delta i samhällslivet, för vad är då samhället annars? Om vi inte håller samman, om vi bara splittrar och utesluter. Alla ska vara lika inför lagen, alla människor ska ha samma värde, men hur förklarar vi då, att en tredjedel av oss sakta men säkert petas undan från samhällets fundament? Ingen protesterar, men de mest utsatta har ingen hög röst.

”Ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.” (Matteus 13: 11-13)