Kvarlåtenskap

När man vandrat klart i jordelivet och lämnat detta, blir det oftast en hel del materiella ting kvar, den så kallade kvarlåtenskapen. Detta utifrån att man inget kan ta med sig dit man går. Efterlevande personer ska nu samsas kring vem som ska ha vad och hur mycket. Bestämmelser om successionsrätt finns i ärvdabalken (1958:637). Legal arvsordning finns att läsa i 2 kap. Det var den juridiska delen, mycket kortfattat.

Även om man varit en fridsam person, som värnat om Moder Jord, naturen och sina medmänniskor, uppstår ofta många frågor, funderingar och osämjoyttringar kring denna kvarlåtenskap. Just fördelningen av ting, bankmedel och övrig egendom kan bli väldigt krånglig, trots att lagskrivningarna kan tyckas peka med hela handen. Ju större pengamässigt värde på kvarlåtenskapen, desto större risk för infekterade konflikter kring fördelningen. Det är vid den här tidpunkten ett testamente brukar dyka upp.

Testator vill något annat än den legala arvsordningen. Och förhoppningar, visioner och drömmar går i kras för en del, medan andra, helt ovetande, kan få ta del av obegripliga summor eller åtminstone en gammal bil. Ärvdabalken är en gäckande lagskrivning, testamenten är ofta rena kallduschen. Testamenten kan klandras, men då blir det rättssak om det hela, och man bör ha mycket på fötterna, om man ska driva en sådan process. Testators vilja är prio ett.

Det finns också ett fenomen, som kallas särkullbarn. Det betyder vad det egentligen heter – barn födda i särskild kull av en av föräldrarna. Dessa barn är genom arvslagstiftningen lika skyddade som bröstarvingarna i senare ”kullar”. Det knepiga kan vara att relationerna olika halvsyskon emellan inte alltid har varit goda, eller att halvsyskon inte ens är kända, och vid förälders bortgång träder hela sanningen fram i ljuset och dessa ovälkomna eller gömda syskon tilldelas lika stor rätt till kvarlåtenskapen, som de senare halvsyskonen. Det kan bli både kniv- och snusdosafton i värsta fall.

Jag har många gånger genom livet undrat över varför det kan bli så här infekterat och stridslystet mellan människor som funnits i den avlidna personens sfär. Fokus tycks liksom i ett trollslag flyttas till egendom, prylar och pengar och bort från salig mor, far, faster, morfar eller vem det nu kan vara. Testators vilja borde gälla, även utan lagtext. Någonstans inom sig borde var och en som stått den avlidne nära, reflektera över vad denne skulle ha önskat om skeendena efter jordelivet. Var och en borde i saktmodighet och eftertänksamhet göra allt för att hedra den bortgångne.

Habegär, girighet och hämnd är svåra känslor att hantera i den situation som råder, när tiden stannat för en nära och kär person. Då verkar de värsta känslorna komma fram hos både arvsberättigade och icke arvtagare. MEN det finns ett ljus också i detta mörker. Ibland kan man genom det obligatoriska praktiska arbetet efter en bortgången person komma i kontakt med ”glömda” släktingar, som det kan visa sig att man har mycket gemensamt med utöver släktskapet. Till och med kan det bli början på en livslång vänskap. Så låt sorgen få vila i den stillnade stunden. Låt enighet råda kring fördelning av den bortgångnes livsverk och livsminnen.