Felsatsningar

Det är mycket tröttsamt att ständigt höra dessa rapporteringar om dödligt våld på våra gator och torg. En mycket smal analys från mediernas sida ger bara eko av vad det kapitalistiska samhället önskar höra och djupare analys av skeendena saknas. Strängare straff, sy in barn och ungdomar, helst på livstid. Som om detta skulle ge önskad effekt. De överfulla fängelserna kommer bara att bli plantskolor för utökad kriminell verksamhet. ”Vi har släppt in för många invandrare” lyder konstaterandet utifrån den analys som inte är längre än näsan räcker. Men är det hela sanningen? Hur ser det ut? Satsar det svenska samhället tillräckligt mycket resurser på barnen och ungdomarna? Enligt mitt förmenande blir svaret ”nja”.

Svensk skola, som ska vara drivhuset för att generera dugliga och levnadsglada samhällsmedborgare, är på dekis. Kanske redan från förskolan. Lekis på dekis. Nej, man får inte raljera över sådana här saker. Men verkligheten ser så pass tuff ut att humorn befriar ibland och ger en nya, kreativa tankebanor.

”Välkommen! Ni är bäst!” Braskiga skyltar sätts upp för att möta tonåringarna till det nya läsåret. Men det blev ju fel redan där. Personal med bristande språkkompetens gör sitt bästa och är billigare i drift än behöriga. Och välkomstorden och välkomstvimplarna ska dölja bristerna med dålig ventilation, taskig akustik, usel värmereglering, sjukhusbelysning, trasiga gardiner, dammiga vrår, kladdiga skolbänkar, obekväma stolar, hängande fönsterbrädor och lärarpersonal, som bränner ut sig av hoptryckta scheman, stora elevgrupper, massdokumentation, dålig feedback och bortglömd arbetsmiljö. Om eleverna verkligen var VÄLKOMNA, så skulle det märkas i kringarrangemanget utan ord och åthävor. Ett slag i solar plexus mot eleverna som anländer, som vore de idioter, som inte genomskådar det desperata välkomstuttrycket.

I dessa miljöer ska vi forma samhällsmedborgare, som tror på lag och rätt, samarbete, fred, demokrati, solidaritet och gemensam samhällsbyggnad. Att få konkreta åtgärder gjorda för att åtminstone förbättra den fysiska miljön i skollokalerna är ett arbete över tid. Det blir oftast en långbänkshistoria med ordet UPPHANDLING som förtecken. Svensk skola får inte kosta pengar till skillnad från krigföring utomlands. Om några av de miljarder som väller ut ur landet för att hålla igång krig i främmande stater, satsades på utbildning av barn och ungdomar, skulle kurvan över tillägnandet av kunskaper stiga brant. Men krigsivrarnas motto är ju att vi måste försvara demokratin med alla medel och detta sker bäst genom att storsatsa på upprustning av försvaret i stället för skolorna och genom att se till att främmande makter får vapen och utrustning för att döda sina fiender.

Men då frågar jag mig: Är inte utbildning och kunskapsinhämtning långsiktigt också ett sätt att försvara demokratiska värden? Att kunna läsa, uttrycka sig i tal och skrift, kunna ta del av samhällsdebatten, ha förmågan att analysera och resonera logiskt, är inte det redskap i demokratisk anda?

Dagens samhällspolitiska spel präglas av gigantiska felsatsningar utifrån gedigen okunskap om de ämnen man är satt att hantera och utifrån värderingar, som inte hör hemma i ett solidariskt och humanistiskt samhälle. Skolans förfall dödar lusten att lära. Drönare, bomber och allsköns krigsmaskineri dödar levande varelser, människor, barn, ungdomar, kvinnor, män, föräldrar, äldre med livserfarenhet och visdom. Och vi har överhuvudtaget ingen medierapportering om hur många djur, som krigshärdarna världen över tar livet av. Femte budet är mer aktuellt än någonsin:

Du skall inte dräpa. Det betyder att ”vi skall frukta och älska Gud, så att vi inte skadar vår nästa och vållar henne lidande, utan hjälper och bistår henne i alla livets behov.” Här pratar vi om nästankärleken, till skillnad mot egennyttan, som styr många av samhällets värderingar idag.