Skitsaker
Ibland är skitsaker bland det nödvändigaste som finns. Typ du måste hitta en toalett, här, nu. I semestertider märks det mest. Och det är inte alltid lätt. Mitt resande kors och tvärs genom landet denna sommar har gett mig både angenäma och mindre angenäma toabesök. Det borde finnas någon statlig generell norm hur det hela ska gå till. Inte själva bajaproceduren utan allt ikring, från det att du får syn på en toalett till dess att du har uträttat dig därinne och kommer ut.
Första steget är att få syn på en offentlig toalett. Oftast är det bra skyltat överallt, på sjukhus, bensinmackar, restauranger. Andra steget som är att komma in på toan är betydligt mer varierande i både svårighetsgrad och utförande. Att få uträtta sina behov borde väl sortera under mänskliga rättigheter och ska således inte omgärdas av en massa krux.
I de flesta fall går det bara att öppna dörren och gå in och låsa den. Men. En massa avarter börjar dyka upp och det hänger helt och hållet ihop med den unkna filt av misstänkliggörande som lagts över det svenska samhället. Vi medborgare i det här landet har inte längre förtroendet att vi kan skita ordentligt. Då kommer inskränkningarna. Endast vissa personer betraktas som så skitbra, att de kan få tillträde till avträdet så att säga. Jag vill berätta om några av avarterna och tänker att du nog kommer att känna igen vissa av dem. Vi bör gemensamt bekämpa detta otyg genom att på något sätt visa missnöjesyttringar av olika slag. Jag återkommer till det.
Avart 1: Man behöver låna en nyckel i en bemannad kassa för att komma in på toan. Sedan ska nyckeln lämnas tillbaka. Det känns som direkt 1800-tal. Vilket onödigt krafs när man är nödig. Och man vet ju faktiskt inte, om toaletten är upptagen eller ledig, eftersom den ska hållas låst hela tiden. Det går ju inte att se utifrån. Kanske ska man knacka på, hojta lite och fråga, om den eventuella personen innanför dörren är färdig? För då kan man ju överta nyckeln efter denne, skitenkelt. Men det blir ju så att man går till kassafolket och frågar om nyckeln, och om den då är utlånad, så är ju toaletten bemannad, så att säga.
Avart 2: Skanna kod. Men himmel. Personer som inte har råd att hålla sig med uppdaterade mobiler, måste hålla sig, för det blir ju omöjligt att få bruka en offentlig toalett. Samma sak med personer som av olika anledningar inte kan bruka en mobil. Man kan drabbas av många outgrundliga handikapp och behöver inte vara gravt ålderstigen för att detta ska inträffa.
Avart 3: Betala toaavgift med swish eller kreditkort. Hur går det till för icke-mobilanvändare?
Avart 4: Lätt att komma in, alla, även rullstolsburna kommer faktiskt in. Men då uppstår problemen därinne. Torkrullen. Den sitter 2 meter bort på andra väggen. Hur har man tänkt här? Oftast brukar toarullen på handikapptoorna sitta på själva armstödet på toalettstolen. Men nu har den här avarten börjat dyka upp. Varför? Behöver folk som är rörelsehindrade eller av andra anledningar förhindrade från att delta i den digitala snurren alltid påminnas om hur oönskade de är, i det här fallet med att utforma offentliga toaletter öppet diskriminerande?
Avart 5: Taskiga lås på toadörren. Man kan se det där direkt – handtaget sitter lite på sniskan och sjabblar när man tar i det. Jag personligen undviker sådana toaletter. Vid ett tillfälle när jag av nöd tvingades använda en sådan med sjabbelhandtag, så kom jag inte ut. Dörren gick i baklås. Visst är det väl som bara den! Toaletter som är lätta att komma in på, de skiter man i att hålla i skick, och då får toabesökarna problem med att komma ut. För man kan se, att det beror på bristande underhåll. En restaurang eller annan liknande inrättning, som har en besökstoa med hängande handtag, fortsätter att ha detta hängande handtag, år efter år. Varför? Är det aldrig någon som klagar?
Avart 6: Spatoaletterna. Fulla i doftljus, parfymer, skvalpande fontäner, blinkande ljus och sofistikerad dämpad musik. Men oj. Det finns folk som inte klarar parfymer och doftljus och som får epilepsi av ljusblink. Det blir att dra därifrån med benen i kors.
Avart 7: Automatspolningen i tvättställen och elhandtorkarna. Det stänker, väsnas förfärligt och man blir varken ren eller torr.
Då kommer vi till detta. Hur vill vi ha det? Hur framför man klagomål över sådana här skitsaker? Den som skiter i hur utformningen är och som gladeligen blippar och flippar på sin telefon och salabim kommer in och inte drabbas av andnöd av doftljus och parfymer och som med en lätt karatespark tar sig ut genom en baklåst dörr och har tvåmetersarmar att riva papper med, den kommer naturligtvis inte att förstå problemen som jag tar upp här. Och inte heller försöka åtgärda dem. Men vad gör vi andra, som på normalt sätt vill kunna tömma blåsan?
Jag försökte mig också på en karatespark för att sparka in en låst dörr, den där hämta-nyckel-varianten. Men det gick bara ut över min fot, en tå gick av. Skit. Det var ju urbota dumt, men ibland brinner det en säkring. Klart man kan skriva insändare, bli politiker, klaga rakt över disk, pinka på golvet. Eller göra en predikan.
Under denna sommar har mitt flängande land och rike runt varit mycket välgörande. Jag besteg ett berg. Däruppe fanns ett torrdass. Ett sådant där omtänksamt med smideshasp av konstnärlig art. Jag kunde bara haspa av och gå in. Därinne andades det humanism, vänlighet, nästan lite andlighet. Rent och snyggt. Inbjudande. Ett litet hjälpmedel för barn för att de lättare skulle kunna sitta på toasitsen. Bara det. Den person som ordnat med allt detta, vägen upp till berget, torrdasset, sittplatser utomhus, den personen hade förlorat sin dotter i psykisk ohälsa. Hon ville komma upp på berget, se utsikten. Hon hann aldrig komma dit. Men pappan gjorde vägen och arrangemangen ikring till dotterns minne. Där på berget andades det förtroende och frihet. Detta toabesök blev för mig en av sommarens höjdpunkter.