Avreglering, del 2

Förenklat skulle man kunna säga att det är nyliberalismens fel, nyliberalismens devis om personlig frihet genom valfrihet, sänkta skatter, privatiseringar och avregleringar. Nittiotalet blev rivstarten för denna nedmontering av ett samhälleligt någorlunda välfungerande land, allt i de nyliberala tankarnas anda.

De svenska apoteken blev statliga 1971. När avregleringsvågen svepte över landet i början av 1990-talet, berördes även apoteksmonopolet, men det stod pall ända tills landet fick en borgerlig regering 2006. Då blev påtryckningarna hårda för att avskaffa monopolet, som gick i graven 2009. Argumentet för reformen var framförallt tillgängligheten, som antogs bli bättre, om fler aktörer kom in på banan. Apoteken blev fler, öppettiderna generösare men själva läkemedelshanteringen lite mer svåråtkomlig på grund av konkurrensen och den därav minskade lagerhållningen. Ofta saknas helt vanliga produkter och man får besöka ett flertal apotek för att få sin medicin eller invänta beställningar. Dessutom verkar apoteksbranschen vara tvungen att utvidga sitt huvudsortimentet, läkemedel, med annan detaljhandel som t ex hygienprodukter, smink, godis och diverse produkter för husdjur.

Postverkets monopolställning avskaffades 1993 och Sverige blev första landet i världen att ha en avreglerad postmarknad. Efter olika turer slogs den svenska och den danska posten ihop under borgerlig flagg 2009 till Postnord, som till en början gjorde miljardförluster, som drabbade svenska skattebetalare. Inrikespaket försvann och antalet reklamationer ökade. Tidskraven på brevförsändelser sänktes. Och nu det sista – i slutet av innevarande år, 2022, förväntas varannandagsutdelning av försändelser vara praxis i hela landet.

År 2010 avreglerades marknaden för bilbesiktning efter ett 45-årigt statligt monopol. Antalet stationer har väsentligen blivit fler och tillgängligheten större, men priset för besiktning har stigit mer än vad konsumentprisindex anger. Vid avregleringen kostade ett besiktningstillfälle runt 300 kronor och skulle med gällande KPI idag har varit uppe i cirka 335 kronor men är i många fall flera hundra kronor dyrare idag. Och vad gör konkurrensutsättning av en sådan marknad som denna? Här kan man ju bara spekulera – färre anmärkningar på bilens status vid en station gör ju att bilägaren troligen kommer igen även påföljande år. Är det bra för trafiksäkerheten, detta som besiktningsåläggandena är till för? Dessutom – vad kostar alla dessa utskick som kommer till bilägarna i tid och otid om att besiktning närmar sig och att man ska vända sig till den eller den stationen? Kan det möjligen vara så att kostnaden för alla dessa utskick, reklamen, läggs på notan, när man besiktigar sin bil?

Elmarknaden avreglerades redan 1996 och har idag över 100 olika leverantörer. Det finns en uppsjö av olika avtal, fasta eller rörliga och man uppmanas ständigt att hålla sig ajour med vad som är förmånligast. Man blir på något sätt en valfrihetsslav, som går omkring med ständig oro över eventuella felval man skrivit på för. Elförsörjningen är idag ett hett ämne, för nu har vi även denna EU-gemensamma marknad, ett fenomen, som lyckats skapa den paradoxala situationen att ett land som Sverige, rikt på elenergi, inte kan försörja sin egen befolkning med elektricitet till vettigt pris.

Den svenska järnvägen är en av Europas mest avreglerade, privatiserade och konkurrensutsatta järnvägar. Sverige har liberaliserats snabbare än något annat västland, med både röda och blå regeringars goda minne. År 2010 avskaffades SJ:s ensamrätt på tågtrafik och en rad olika aktörer började befolka denna marknad. Från att på 1950-talet ha varit en statlig marknad, som skötte både spårunderhåll och trafikering, blev nu den svenska järnvägen uppdelad i tre ”huvudspår” – privatiserat spårunderhåll, upphandlad trafik och kommersiell trafik. Det innebär att en mängd olika aktörer sköter underhåll av spåren genom en mängd olika kontrakt och upphandlingsförfaranden. I och med detta ska ju underhållet ske på billigast möjliga vis och då kan man fråga sig, om det också innebär att underhållet i viss omfattning blir eftersatt. Det finns inget ansvar för att anordna trafik på olönsamma sträckor men via upphandlingar så förekommer trafikering men då kan man fråga sig med vilken servicegrad och komfort det blir för resenärerna. Samhällsviktiga funktioner som tågtrafik fungerar dåligt av att konkurrensutsättas. Det kan många frusna och vilsna tågresenärer, som stått och väntat på prognoser för när prognoserna för när tågtrafiken kommer igång igen eller på information om vilken ersättningstrafik som ska anordnas.

Televerket var från 1920-talet till 1993 ett i egentlig men inte strikt lagteknisk mening ett monopol för tele-, TV- och mobila nät. Verket blir Telia AB, där staten ingår med 39-procentigt delägarskap. Liksom vid andra avregleringar försöker man ”fiska över gränserna” efter samarbete, t ex i samgående med norska Telenor och senare finska Sonera, mer eller mindre lyckade samarbeten i kapitalets tjänst. Avregleringen av telemarknaden motiveras från näringslivshåll av att t o m de gamla öststaterna började vurma för fri konkurrens på telemarknaden på 1980-talet och då kunde ju inte Sverige fortsätta med sitt statsmonopol. Resultatet av att vinstdrivande företag ska ombesörja en samhällsviktig funktion som infrastrukturen inom telekommunikation har blivit det vi nu ser idag. Oförmågan och oviljan att bygga upp lika god infrastruktur i hela landet är stor, eftersom vissa delar av landet inte är lukrativa i ekonomiska sammanhang. De privata aktörerna som ska stå för utbyggnad och underhåll av näten och informationsöverföringen är många och av diversifierad kvalitet.

Hur har det då gått för den traditionella offentliga sektorn vård-skola-omsorg, när avregleringstsunamin vällt fram? Om man kan konkurrensutsätta den offentliga tjänstesektorn som eldistribution, telemarknad och persontransporter, så fungerar det väl även med denna trio? Eller?

Även inom äldreomsorgen har man försökt marknadsanpassa verksamheten. De äldre blir kunder, som får frihet att välja mellan olika omsorgsgivare, vilket man kallar ett konsumentperspektiv och som således ska gynna kunden/konsumenten. Även här började avregleringen under 1990-talet, när de första kommunerna införde kundval inom äldreomsorgen. Regeringens proposition om LOV 2008, Lagen om Valfrihetssystem mynnade ut i att kommunerna kunde tillämpa den eller LOU, Lagen om Offentlig upphandling. Allt detta skulle ske utifrån tanken att kunden, dvs. den som behövde äldreomsorg, bättre skulle kunna påverka sin situation och att ”makten” delvis skulle flyttas från politiker och tjänstemän. Här trodde man då från regeringshåll (borgerlig) att om externa utförare skulle konkurrera med egenregiverksamheten, skulle det leda till ökad kvalitet och effektivitet.

Sverige är det enda land i världen, som tillåter att skattefinansierad skola drivs av vinstdrivande riskkapitalbolag. På några decennier har det svenska skolsystemet gått från att ha varit världens mest reglerade system till att bli det mest liberala. År 1992 kom friskolereformen under Beatrice Ask som skolminister. Man antog att skolan, genom att privata initiativ, fler idéer och mångfald kom in i bilden, skulle bli mycket bättre. Att skolsektorn sedan kom att bli en tummelplats för lycksökare med rationellt driven affärsverksamhet och stora koncerner som resultat, verkade man inte ha tagit höjd för. Det brittiska skolsystemet har i mångt och mycket kopierat det svenska utifrån de liberala tankarna men med ett undantag – de brittiska friskolorna får inte göra vinst på sin verksamhet. När det sedermera visar sig, att avregleringen av skolan inte har höjt elevernas resultat, börjar man inom de flesta politiska partier tala om att återförstatliga skolan.

Den svenska sjukvården har likt andra offentliga verksamheter sedan början av 1990-talet utsatts för marknadisering, privatisering och konkurrensutsättning. Valfrihetssystemet inom vården kallas vårdval eller hälsoval. Dessa val har gjort sjukvården dyrare och mer ojämlik, framförallt geografiskt och socialt, och har gett allvarliga konsekvenser för forskning och utbildning av nya läkare. Boken ”När sjukvården blev en marknad – effekter och alternativ”, skriven av professor Göran Dahlgren, tidigare verksam som chef för Socialdepartementets sjukvårdsenhet, är väl värd läsning med eftertanke.

Svängningen mellan privat och statlig regi är i någon mån irreversibel, i klartext – det är relativt enkelt att privatisera en verksamhet. Att, om verksamheten inte fungerar i privat regi, är det inte allt lika lätt att återta den statliga kontrollen över verksamheten. Avregleringarna har skapat ett sammelsurium av aktörer med i en hel del fall ”otur med tänket” och det gamla ordspråket ”ju fler kockar, desto sämre soppa” kan verkligen kort beskriva utvecklingen av avreglerade sektorer.