Däckad
Min kropp är min borg. Nu har den gjort uppror och vill att jag tar det lugnt ett tag. Jag vet att livet pulserat lite för fort och inom alltför många områden ett tag. Jag gillar ju detta. Hundra bollar i luften. Och det fungerar, om man lyssnar på kroppen, när den väl hojtar till. Det har den gjort nu och tagit hjälp av alla dessa virus och bacillurer som cirkulerar överallt.
Så nu har jag tagit ledigt hela veckan för att småpoa i den takt som känns bra och trevligt. Göra små saker som är roliga men alltid blir eftersatta, när storkvarnen snurrar på. Plantera blomskott i det spirande vårljuset, som redan nu i mitten av januari ger sig tillkänna i små glimtar. Gå en promenad, när febern lagt sig, andas luften fylld av aningar.
Jag har fått någon typ av halsbacillurer, som är väldigt påträngande och gör mig partiellt mållös. Det bara väser kråka. Så länge sedan som detta fenomen drabbat mig, så jag vet faktiskt inte hur jag ska hantera det. Ringde sjukvården och fick prata med min underbare husläkare, som är sjuksköterska men har högsta kompetens på denna vårdcentralen. Numera bryr sig inte sjukvården om vilken typ av organismer man drabbats av, man får helt enkelt ta det med ro och vila, röra sig måttligt, stå ut. Fick ett tips att fylla en stor petflaska med vatten och blåsa i den med ett sugrör tio gånger efter varandra för att helt tömma lungorna efter varje blåsning och upprepa detta fem gånger per dag. Ett nytt moment till mina tidigare gympaövningar. Det här är för att tvinga upp slem från luftvägarna så att man förhoppningsvis slipper lunginflammation. Så nu blåser jag och bubblorna skvätter och jag känner mig väldigt duktig.
Det är en ganska skön känsla att bli däckad så där lagom. Inget kul att bli sjuk och inte kunna göra de vardagliga sakerna, men ibland behöver man ledigt. Jag är nog en sådan person som endast unnar mig ledigt, så där på totalen, om jag har en riktig anledning, t ex någon lagom sjuka. Jag kan säga nej till olika sociala erbjudanden och folk är väldigt förstående. Stackars dig och krya på. Och det är ju välment och snällt. Det värmer. Därav den sköna känslan, jag kan sitta och tomglo, allt behöver inte göras just nu, andra kan faktiskt ta över och poa lite snabbare. Just nu sitter jag i Röda rummet och lyssnar på några loppis-CD med fin, klassisk musik. Jag sitter och vickar lite i en av de små gungstolsliknande skapelserna, som vi också kom över på någon loppis. De är otroligt sköna för mitt krånglande ryggslut. Käkar blodapelsiner, som har sin högsäsong nu och som enligt trovärdiga källor ska vara slemlösande och utmärkta för sådana tillfällen som detta.
Det finns många apoteksprodukter för hosta, heshet och halskatarr. Men jag gillar mer alternativen. Till exempel grannens egenproducerade honung. Den är magisk. Jag brukar få en burk varje höst och den har hållit undan bacillurerna ända tills nu. Burken tog slut nämligen. Och igår fick jag mig en ny tillsänd. Om honungen ska användas i varmt vatten, så får inte temperaturen överstiga 38 grader, då krackelerar de fina och läkande ämnena. Så därför dricker jag det varma vattnet för sig och skopar honungen med en sked bredvid. Min alldeles egen lilla huskur.
En däckad vecka då och då ger tid för kontemplation och eftertanke. Man får liksom tid att se sig själv och sitt sammanhang med naturen. Det har ju konstaterats att det efter pandemin blivit lite mer långdragna luftvägsinfektioner och överhuvudtaget lite fler av dessa än före pandemin. Man tror att det beror på att vi levt lite mer isolerat och hållit oss undan och inte blivit utsatta för virus och bakterier av olika slag. Det var säkert helt klokt att undvika coronaviruset i början, men totalt sett är vi ju gjorda för att ta emot och låta kroppen bekämpa sjukdomsalstrande inkräktare. På så sätt hålls immunförsvaret igång. Så på ett vis känns det väldigt nyttigt att drabbas så här lagom, jag är så tacksam för det. Allt tjänar något syfte. Allting är mycket gott.