Digitaliseringsdiktatur

Det råder en begreppsförvirring, när det gäller ordet digital. Jag vill börja med fingerborgsblomman, vars latinska namn är Digitalis purpurea. Digitalis i detta sammanhang kommer från latinets ”digitus”, ”finger”. Indirekt kommer begreppet digital således från människans gamla sed att räkna på fingrarna för att symbolisera antal av något. Alltså motsatsen till digital i dagens bemärkelse skulle man kunna säga.

En läkare kan också utföra en digital undersökning, vilket inte, som man skulle kunna tro, betyder att man använder en tokavancerad elektronisk maskin, som spottar ut medicinsk data. Det betyder helt enkelt att läkaren palperar patienten, dvs. undersöker sin patient med fingrarna. Fingertoppskänsla.

Att göra någonting digitalt genom att ”översätta” det till siffror eller diskreta tillstånd har blivit synonymt med att ”digitalisera” Diskret står för ickekontinuerlig, t ex inom s k diskret matematik, heltalsmatematik, som företrädesvis idag används inom datavetenskap, programmering och digitalteknik.

Idag har digitaliseringen av det mesta i samhället löpt amok. Allt ska digitaliseras. Jag ska beskriva min digitala samhällsvandring en helt vanlig dag, där olika aktiviteter från min agenda ska utföras. Min gamla bil står på verkstaden, så denna dagen ska jag åka buss till centralorten. Men det går inte. Busschauffören tar inte emot kontanter. Jag måste ha en ordentlig mobiltelefon, en Iphone eller något annat sådant verktyg för många tusenlappar, för att kunna betala för mig på bussen. Betala digitalt. Det duger inte med min 15 år gamla omoderna mobil för telefonsamtal och sms. Jaha, får väl lifta eller promenera då.

Problem uppstår ju också även om bilen är igång och jag ska parkera. Där krävs också digital utrustning och tillgång till alla dessa parkeringsappar, som finns där appar finns och som ska möjliggöra för mig att ställa ifrån mig bilen utan att få en massa p-böter. Men apparna är många och inte alltid så enkla att använda som reklamen påstår.

Jag leker med tanken att jag skulle bli mer miljöuppdaterad i mitt resande och skaffa mig en elbil, eftersom bussåkandet är så pass avancerat. Men vad jag förstår tillkommer nya digitaliseringsdetaljer, som gör elbilsförarens resor lite komplicerade. Fordonen ska laddas, men där finns ingen uttänkt servicestrategi, utan laddstationerna finns utspridda lite hursomhelst, och är framförallt belägna i storstadsregionerna.

Jag tvivlar på att man kan ladda en elbil i Vindelgransele eller i Rakkejaur eller i någon annan utpost av världen, där man trots allt har lite anfäder. Inte nog med konglomeratiseringen av laddposterna - det krävs dessutom en helvetes massa energi rent mänskligt för att förstå hur dessa stationer ska kunna göras kompatibla med just min typ av elbil ock vilka märkliga migreringar jag måste vara i stånd att begripa för att få mig lite ström till batteriet. Så miljövänligheten får i detta digitaliseringssamhälle för min del inskränka sig till att promenera. Jag får i alla fall steg på min digitala (!!) stegräknare.

Jag når centralorten efter några timmar. Behöver väldigt trängande en toalett. Morgonmedicinerna gör underverk, eller undervärk är kanske bättre uttryckt. Men vad skådar mitt norra barköga? De vanliga, helt normala toaletterna i Gallerian har bytts ut mot digitala! Alltså – jag behöver en piss-app för att för göra mina behov. Rent bedrövligt. Jag skådar på min nätta lilla gamla mobiltelefon, men den är helt omedgörlig och föreslår, att jag pinkar på mig eller går ut i skogen, om sådan finnes i en centralort.

Ingen bra idé att ta en kaffe i detta tillstånd, men min mat- och sovklocka ringer fikapaus. Jag går till något som liknar en servering i köpcentrumet, spanar in något gott till fikat och köar mig fram till kassan. Men det blir stopp även här. De vill inte ha mina sedlar utan jag behöver en betalapp, Swish kallas den visst, och än en gång kan varken plånboken eller min gamla mobil hjälpa mig. Det verkar som att det inte går att uträtta några som helst ärenden i detta köpcentrum, om man inte är en lovsångare av den digitala kulturen.

Livsmedel verkar vara en svåråtkomlig varukategori. Köpcentrumet säljer mest kläder, elektronik och diverse misch-masch i grälliga butiker. Jo, där finns en liten livsmedelskiosk! Jag går dit och tänker att jag i alla fall kan få tag på lite magfil. Men hallå. Skiten är digital. Man går in i butiken via en app, betalar via en annan app, som också tydligen finns, där appar finns. Och då får man sina varor. Så magfilen blev inte aktuell för min del heller. Jag får helt enkelt promenera hem och vara glad för det lilla jag kan få ut av det digitala samhället. Stegen på stegräknaren. Det är ändå välsignat och jag ska inte misströsta.

Men visst tusan har digitaliseringsdiktaturen gått för långt. Här finns knäppeligen någon som helst valfrihet. Och ändå är detta skrivna bara ett exempel från en vanlig samhällsmedborgares anspråkslösa färd tur och retur till ett köpcentrum.

Jag avslutar min dag i TV-soffan och begrundar samhällsutvecklingen ur ett analogt perspektiv. Givetvis behöver jag blippa stegräknarpoddan för att hitta rätt program på TV-burken. För mig är det en ganska skrämmande utveckling sett ur min digitala medvetenhetssynvinkel, och jag är inte stolt över detta. Jag borde lyssna på radio, en analog elektronikuppfinning, om jag nu ska dra mina lansar för en lite mer proportionerlig samhällsdigitalisering.

Fingerborgsblomman är giftig. Några blad räcker för att döda en människa. Digitalis purpurea. Digitaliseringshysteria kanske inte heller är nyttigt för människor, kanske på lång sikt dödligt i för stor mängd. Den som lever får se. Den som har fingertoppskänsla kanske ändå lever lite längre.