Förtroendetid

Förtroendetid, mentorstid, ramtid, heltid, halvtid, övertid – enkel och kvalificerad -, ställtid, stopptid, komptid, ap-tid (arbetsplatsförlagd tid). Och så USKEN – undervisningstiden eller undervisningsskyldighetstiden. Lärare har MASSOR av tid. Och ändå klagar de på att det inte finns någon tid. Ja, jag håller med. Det saknas en del tid – telefontid, fritid och framtid.

Jag rotade och städade vindsförråd häromdagen. Då hittade jag en gammal facktidning från slutet på 90-talet. Braskande rubriker om att ”lärarnas status måste höjas, lärarnas arbetsbelastning måste minskas, lönen måste upp”. Vad har hänt under de gångna 20 åren? Jag jämförde med rubrikerna från en färsk medlemstidning. Här måste också ”lärarnas status höjas, arbetsbelastningen minskas och lönerna förbättras”. Det hela kokar ned till att statusen för lärarna faktiskt sänkts ytterligare och arbetsbelastningen ökat i ännu större omfattning utan att lönerna ökat mer än marginellt för de flesta utom dem som blivit utsedda till s k förstelärare. Dessa lärare har i sin tur fått betala sin löneökning med ytterligare pålagor i arbetsmängd. Hur kommer det sig? Vem tjänar på att lärarna bara fungerar som marionetter, som sliter ut sig för en billig penning? För om ingen tjänade på det rent ekonomiskt, så skulle dessa missförhållanden lätt kunna åtgärdas.

Allt som inte kan förklaras på något annat vis, har oftast ekonomiska förtecken. Någon tjänar på att lärarna inte äger sin profession utan att andra, företrädesvis folk som inte är insatta i skolans värld, sätter upp riktlinjerna för verksamheten. Det blir så det fungerar när skolan marknadsanpassas. Lärare ska göra politiker, kommunföreträdare, föräldrar, privata aktörer och skolchefer till viljes genom att göra kunden (eleven) nöjd. Och det gör man genom att erbjuda allehanda trevligheter och häftiga betyg. Dessutom måste läraren försvara sin egen existens genom att dokumentera, dokumentera och dokumentera allt som utförs och registrera allehanda små framsteg som varje enskild elev lyckas göra. Hur kan man uppnå någon form av status i denna bakbundna yrkesroll? Om inte eleverna lyckas (=är nöjda och får bra betyg), uteblir löneökningarna. Hur kan man skapa en hanterbar arbetssituation, när dessutom skolan ska ”spara” (=dra ned på antal tjänster, anställa icke-behörig och billigare arbetskraft, dra ned på lokalunderhåll, lokalyta och fortbildning)?

Här kommer de olika tiderna in. USKEN togs bort för ganska länge sedan, men därefter har den farit som en spökflygare under radarn till förfång för lärarna och byggt upp en helt ohållbar omfattning av arbetet. Man pratar om antal minuter undervisningstid per vecka som ett mått på arbetsmängden och hur en heltidstjänst ska se ut. Tjänsterna baseras fortfarande på hur mycket tid som varje lärare har tillsammans med elever i ett klassrum. Eftersom USKEN är ”borta” finns inget tak för hur många minuter som lärare kan bli tilldelade med elever i undervisningssituation per vecka. Från början när detta reglerades, kunde en ”normaltjänst” innehålla 960 minuter undervisningstid i veckan. Nu kan det vara 1200 – 1400 minuter utan att lönen höjts. Dessutom kan det se väldigt olika ut i tjänsterna. Sextio minuter undervisningstid kan i ett fall innebära, att du undervisar en elevgrupp på 15 elever men gruppen kan också bestå av 30 elever. Det blir en enorm skillnad i arbetsbelastning. Men det tar inte tjänstefördelningen hänsyn till. För varje elev som arbetsgivaren lyckas peta in i grupperna tjänar kommunen eller det privata företaget på det och kan dra ned på antal anställda.

Som jag ser det måste man återinföra taket på hur mycket undervisningstid som kan utkrävas av en anställd. Sen måste man se över gruppstorlekarna. De ska anpassas både till ämnet och arbetssituationen och där ska finnas en maxgräns för varje typ av grupp, en gräns som inte går att tänja på.

Lärare ska äga sin profession. Lärarlegitimationen var ett steg i rätt riktning men tyvärr finns inte tillräckligt många lärare med rätt legitimation på grund av avhopp från lärarbanan, lågt söktryck till lärarutbildningarna men också på grund av att skolhuvudmän korttidsanställer obehöriga personer utan att utannonsera tjänster och menar att det ”inte finns behörig personal” och att det ”blir mer kontinuitet för eleverna om den obehörige blir kvar en längre period”. Lärare ska inte heller behöva friskriva sig för sin planering och sitt genomförande av lektioner genom att tvingas bedriva absurd dokumentation. Läraryrket måste vara tillitsbaserat. Man har genom sin utbildning och sin erfarenhet tillskansat sig kunskapen och förmågan att just planera och genomföra lektioner och att bedöma elevers kunskapsnivå. Lärare har en yrkesstolthet och den ska man respektera.

Tillbaka med tarifflönerna, så att lärare kan förvänta sig att regelbundet få en anständig uppgradering av lönen. Att införa individualiserad lönesättning i läraryrket var dödsstöten för anständigheten. Därför menar jag att läraryrket inte har någon framtid i sin nutida utformning. Och till sist – inför telefontid även för lärare. Inga sena kvällssamtal till eller från upprörda föräldrar eller för den delen sjyssta och engagerade föräldrar. Ge lärarna arbetsrum för samtalstid med elever/föräldrar och möjlighet till ostörd telefonkontakt under arbetstid från arbetsgivares telefon, icke den egna privata.

Om dessa förslag genomförs, kommer varje lärare att få något som kan likna fritid, och då kommer automatiskt läraryrket att uppvärderas och söktrycket till lärarutbildningarna öka. Läraryrket kan till och med bli ett framtidsyrke, vilket är min förhoppning. Menigheten måste fråntas förtroendet att lägga sig i lärarnas arbetstid och yrkesutövning.