Friskoleträsket

Den idag levande äldsta generationen har haft förmånen att få gå i en statsfinansierad s.k. folkskola. En skola för folket, en skola som drevs utan vinstintresse och som skulle ge det uppväxande släktet en grundutbildning, främst i att läsa, skriva och räkna. Skolan var sexårig med en möjlighet att fortsätta med några påbyggnadsår, ”realen”, som var till för de mer studiebegåvade. Så småningom fick vi nioårig, obligatorisk grundskola och som fortfarande finansierades med statliga medel. På nittiotalet började folkbildningstanken vackla i och med att det ekonomiska ansvaret flyttats över till de enskilda kommunerna i slutet av åttiotalet, den s.k. kommunaliseringen av skolan. Nu blev det olika ekonomiska förutsättningar för att driva skolverksamheten. Olika kommuner har ju, beroende på skatteunderlaget, olika ekonomiska muskler. Så vissa kommuner kunde satsa ordentligt på utbildning, medan andra kommuner tvingades spara in på sina verksamheter.

Från början fanns en kollektiv tanke med skolan, någon sorts folkhemstanke om att ”alla ska med”. Solidaritet var ett honnörsord. Hur ofta hör vi idag det ordet uttalas? Det betraktades som värdefullt för hela samhället att unga som kollektiv fick en bra utbildning. Betygssystemet var relativt, dvs. elevprestationer i de olika ämnena jämfördes. Någon sorts medelvärde för bedömning av kunskap i skolämnena upprättades av en då icke-legitimerad lärarkår, men som då betraktades som professionell i att avgöra vad detta medelvärde stod för kunskapsmässigt.

Åren gick och vi fick en allt mer individualiserad inriktning av skolan. Både på gott och ont. Man skulle ”se den enskilda eleven”. Bra. Men folkhemstanken tog stryk och när skolpengen och friskolereformen infördes 1992, fick den enskilde eleven ett konkret penningvärde. Skolan finansierades inte längre med en klumpsumma från kommunen till varje skola utan som en summa till varje elev. Och här börjar det gå utför med den svenska skolan. Marknadskapitalismen börjar ta över även i utbildningssektorn för barn och ungdomar. Friskolor av varierande kvalitet tilläts etablera sig lite var som helst och dränerade den kommunala skolan på pengar (läs: elever). Eftersom skolan i och med kommunaliseringen inte hade lika förutsättningar att bedriva skolverksamhet, flyttades många elever av medvetna föräldrar till de lockande och förhoppningsvis bättre friskolorna. Föräldrar vill givetvis ha det bästa för sina barn. Om den kommunala skolan svek, var det läge att prova nytt, som det snabbt blev gott om. Marknadskapitalismen blommade ut för fullt i skolvärlden med skolpengen som en möjliggörare. Att den infördes betydde ju att en viss summa pengar tilldelades varje elev och den summan följde med eleven till friskolan. I klartext: Privata skolor kom att drivas med kommunens medel, finansieras via skattsedeln. Och här kommer det mest absurda: Ett exempel: Skola K (den kommunala) har 300 elever. Genom kampanjer och reklam lockar Skola F (friskolan) till sig 50 av dessa elever. Skolpengen för dessa 50 elever följer med till friskolan. MEN genom att Skola K nu endast har 250 elever blir skolpengen för innevarande läsår då högre för varje enskild elev av de 250 och då blir enligt regelverket Skola K skyldig Skola F pengar, eftersom de 50 elever som gått över till friskolan hade en lägre skolpeng vid övergången. Kuslig matematik... eller?

Eftersom det finns ett vinstintresse inom friskolekoncernerna, måste man naturligtvis se till att verksamheten bedrivs så effektivt som möjligt. Därför försöker man påverka vilket elevunderlag man får. Resurskrävande elever göre sig icke besvär. Då finns inga platser kvar i den skola man sökt sig till. Endast resurssnåla elever välkomnas. Att detta system bidrar till segregering inom skolsektorn är ju självklart. Och nu kliar politikerna sig i huvudet och funderar över varför resultaten sjunker i skolan, trots den goda tillgången på digitala hjälpmedel, förstelärare och friheten att välja skola. Folkhemstanken om att ”alla ska med” har bytts mot marknadstanken ”så stor vinst som möjligt”. En kulturtanke gick under för en materiell. Så enormt beklagligt.