Glorifiering

Gängkriminalitet. Skjutvåld. Hur får vi slut på detta? Ett av det svenska samhällets utmaningar idag. Grym fokusering på skjuthändelser. Sprängningar. Våldsdåd. Det är inte ok att döda. Det är avskyvärt. Givetvis. MEN. Det borde gälla allt dödande. Ingen människa kan sätta sig till doms över en annan människa och bestämma att hen ska dö. Att man i vissa fall starkt fördömer dödande och i andra fall applåderar det, är en av samhällets verkliga paradoxer.

Samtidigt som vi ojar oss över hur mycket det skjuts på gator och torg, skickar vi ammunition och vapen i en strid ström till allehanda krigsskådeplatser. Så att man ska kunna döda fienden. Fienden ses inte som människor, levande varelser. Neutrala nedskjutningsobjekt. Kanske för att orka med detta heroiska dödande. Fienden har du inte bara rätt att döda. Du gör också en stor insats för ditt land, för folket, för demokratin. Om du ställer upp i kampen mot fienden, och sätter ditt eget liv på spel för att kunna döda denne, då är du verkligen en hjälte. Fina reportage om dig med guldgloria runt om.

Det verkar vara enormt manligt att döda. I vissa stycken. Du är stor och duktig som vågar sätta så mycket åsido för att ta död på fienden. Det är ju bra att det går att skapa hyggligt stridbara fiender, så männen får vara så här duktiga och känna sig så här hjältelika.

Men man kan ju fråga sig, varför männen på gatan med skjutjärn i näven och som försvarar sina värden och försöker döda sina fiender INTE glorifieras. Är det verkligen så stor skillnad? Vem sätter egentligen dödandeagendan?

Det verkar också som att det här strålglansfyllda dödandet har en jämställdhetseffekt, som bildmedierna inte är sena att haka på. Tjejer gör värnplikt. Iförda traditionell manlig stridsmundering. Så duktigt! Och jämställt. Vi har nått så långt, när tjejerna lär sig uppträda som killarna. Det tar verkligen jämställdheten till nya höjder.

Djuren får också en släng av sleven, eller bössan kanske man ska säga i det här avseendet. Djur får man döda urskillningslöst utan att de egentligen är fiender. De får bara inte bli för många och hota den invasiva arten Homo Sapiens. Men det finns djur som är riktigt hotfulla fiender. Vargar. Björnar. Dessa varelser är det heroiskt att ta livet av. Vi försvarar våra värden, jakthundarna, fåren, tamboskap, barn och familj.

Nu har vi också blivit så funktionsvariationstillvända, att vi verkligen lägger manken till att även rullstolsburna och personer med andra funktionsvariationer ska få njuta av den underbara naturupplevelse, som det tycks vara att döda ett djur. Så därför anpassas jaktplatserna, så att de blir tillgängliga för personer med svårigheter att röra sig obehindrat i naturen. Bössan och avtryckaren får de givetvis hålla i själva. Det är ju detta som är höjdpunkten.

Barn som inte har åldern inne, får ledigt från skolan och får följa sina fäder och nu i modern och jämställd tid, även sina mödrar till skogen för att lära sig djurdödandets ädla konst och ta död på fiender som rör sig i buskarna. Media sätter gärna fokus på hur modiga, duktiga och starka minderåriga tonårstjejer är, som tillsammans med sin pappa skjutit sin första björn. Det betraktas som ett så in i Norden glorifierat hjältedåd, så att man även måste presentera det med flåsande intervjuer på bästa barnprogramstid. Så mycket hjälte man som flicka kan bli av att döda rätt varelse i rätt tid och på rätt plats. Amen.

I min arla barndom fick jag lära mig ett budord. Ett av Guds sådana. Du skall icke dräpa. Dräpa är liktydigt med döda. Det står där inte preciserat, om där finns något, som man faktiskt FÅR dräpa. Någonting som du faktiskt skulle kunna hamna på pallplats och få guldmedalj för om du dräpte. Budordet innehåller bara dessa fyra ord: Du skall icke dräpa. I en annan politisk tid kallades dråparna ”Satans mördare”. Den som dödar i krig, under jakt eller varhelst det vara månde, är en av dessa Satans mördare. Låt glorian falla.