Grönsaksplanka
Juli månad. Sommartorkan har på något märkligt sätt smugit sig in i alla vrår och vinklar. Trots de regntunga skyarna som lägger sig framför solen allt som oftast. För min del märks fenomenet mest i skrivandet och matlagandet. Noll inspiration infinner sig.
Häromveckan var vi och hälsade på några kära vänner, som bor en bit bort i obygden. Där bjuds vi alltid på utsökt vegansk mat av en mycket matinspirerad kock, som laborerar med allehanda kryddor, ingredienser och såser. Denna gången tänkte jag att bjudmaten fick bli ett hett tips till msn-produktionen av veganska recept, så jag frågade om det var okej att jag ”kopierade” lite. Kocken verkade till och med lite stolt över denna förfrågan. Så vid hemkomsten handlade jag nödvändiga varor plus lite modifieringsdetaljer i receptet. Jag vill ju inte på grund av min tillfälliga fantasilöshet planka rakt av. Grönsaksplanka, BK Special – något förnämligt namn bör ju den modifierade rätten få.
Det var inget avancerat kokeri som skulle till för att få i ordning rätten. Lite skala, hacka, fräsa plus krydderier. Tog det hela för idiotsäkert och var inte särskilt oroad över provsmaket. Men vad hände? Totalt torrt och smaklöst! Sommartorka de luxe. Hur kunde det ens ske? Jag testade tesen om alla smakers närvaro i veganrätter för att höja deras kvalitet, så jag pytsade i lite tomatketchup (umami), lite citron (surt), lite socker (sött förstås), liten skvätt av en förargligt besk juice och så lite mera salt och rörde om och lät anrättningen puttra lite. Men. Det blev bara värre. Mina smaklökar kanske hade torkat ihop. Vem vet. När jag handlade varorna, hade jag dessutom, av någon outgrundlig anledning, köpt couscous i stället för quinoa och med couscousen som tillbehör blev matkatastrofen ett faktum.
Så frågan är då – ska jag göra ett nytt försök eller ska jag försöka rädda något av det här genom att helt frankt lägga ut ett totalt misslyckande till allmänheten i form av en predikan? Det kanske kan trösta någon därute, som råkat koka fel och fått skrapa bort fina ingredienser i slasken. Shit happens. Bara att gå vidare. Till en restaurang? Om man befinner sig längre norrut på landsskalan, så erbjuds i de flesta fall endast djurbaserade rätter, vilket gör det svårt att leva veganskt. Men potatis och primörer och kanske någon sås brukar fungera. Men vad får jag. Några uppskrämda potatisar från gårdagens meny och pyttesmå, förtorkade delar av primörer med några såsstänk på. Kronor 229 för detta. Inte undra på att restaurangnäringen går omkull. De serverar ju ingen näring överhuvudtaget. Givetvis måste jag klaga. Och det hade effekt. Fick en stor skål med någon ny sorts potatisrätt, tvärskurna, friterade potatisskivor. Jättegoda faktiskt. Men näringsvärdet. Jaa. Det kan väl diskuteras. Det var i alla fall en kompensation. Det hedrar ju restaurangen i fråga.
Sommartorka vid spisen kan ju åtgärdas på ett annat sätt också. Man reviderar och uppdaterar gamla recept! Jag har en handskriven kokbok sedan anno dazumal och där finns många gamla godingar. Men det besvärliga är, att de veganska ingredienser, typ halvfabrikat, som fanns då, de finns inte att köpa längre. De var för bra – och har således utgått ur sortimentet. Så då får man modifiera listan på innehållet i maträtten och hoppas på det bästa, eller ännu bättre. Jag hittade ett kontroversiellt recept: CP-soppa. Det är ju inte politiskt korrekt att uttrycka sig så, inte ens i matsammanhang. Så då får man revidera och uppdatera rubriken så att den blir enligt dagens talspråk: Sepesoppa. Såja. Sesamfrö- och pestosoppa, fast utan de ingredienserna. Men sådant märker ju inte folk. De märker ord.
En glädjefylld reflektion i allt det här torrkoket är ju att det i vissa småbyar ute på vischan finns engagerade djurrättsförespråkare, som vinnlägger sig om att bjuda på rätt rätt i rätt tid och inte fallit till föga för den på landsbygden tyvärr så dominerande djurgnagarfalangen.