Kattabstinens

Ett hus utan katt förblir ett hus och kan aldrig bli ett hem. Det är min övertygade tro efter att den sista katten Klas flyttat ut här. Jag har i hela mitt liv bott tillsammans med katter, bortsett från kortare perioder, när jag varit hemlös och bott i hus. Man måste uppleva kattabstinens för att förstå den totala verkningsgraden. När man har ett boende, ett hem tillsammans med en katt, vänjer man sig vid just den kattens särart. Tillvänjningen är beroendeframkallande. När katten inte längre är på plats, och man påbörjar matningen av den och ropar matsignalen och den inte kommer, framträder nån sorts existentiell ångest, en tomhet som är svår att beskriva. Så kommer man på att den ju inte är där, att den upphört eller flyttat, som i min senaste katts fall nu. Man vaknar på morgonen och det är tyst. Ingen matvrål hörs från någonstans i huset. Ibland kunde jag förargas över att bli väckt av matvrål, men nu vaknar jag i alla fall och då hörs bara den ihåliga tomheten. Jag brukade ha ”kattskydd” över morgongröten, en sån där platshistoria som man ställer över tårtor. Om jag inte gjorde det och tillfälligt lämnade gröttallriken var katten snabbt där och slickade. Den ville ju också ha frukost. Så händer inte nu och på nåt sätt har jag tappat frukostaptiten. Märkligt. Men kattabstinensen kan uttrycka sig så också. En annan katt som jag tidigare delade lägenhet med hade en lite märklig och störande morgonrutin. Den hoppade upp i min säng och bet lätt i mitt ögonlock för att väcka mig. Den ville ha sin frukost och den gav inte upp förrän den serverades. Ingen kul vana för mig morgontrötta men väldigt personligt kattsätt. Inga andra familjemedlemmar utsattes för denna väckning.

Synen av en totalt rofylld sovande katt skänker både trygghet, vila och ro i själen. Jag har försökt med mjukdjur, låta dem sitta och sova lite överallt, och till viss del kan detta fejk vara rogivande men inget som är hållbart i längden. Huset är fortfarande bara ett hus. En dag gick jag runt i huset i något ärende. Plötsligt fick jag en känsla av att jag gick runt i ett hem. Jag tänkte att jag nu väl börjat vänja mig vid att katten flyttat ut och att det skulle så vara. Jag går upp på övervåningen och ska vattna blommorna där. Det känns väldigt mycket hem däruppe. Jag tittar mig omkring. I den röda fåtöljen ligger en gul katt i hoprullad sovställning. Men vad? Det är ju en av grannens gula katter. Den måste ha smitit in i ett obevakat ögonblick. Den ville alltid komma in när Klas bodde här, men Klas är ingen katt vilken som helst. Den är en trubbnos med en mycket stor integritet och vägrar släppa in något kattliknande i sitt revir. Så jag hade fullt sjå med att hålla de gula grannkatterna på avstånd genom att jaga dem med kvasten. Men denna gula sovboll i min röda fåtölj måste ha förstått att någon genomgripande förändring skett.

Hur ska man förhålla sig till det här? Min spontana tanke var att nu är ju problemet med kattabstinensen löst på ett ganska finurligt och smidigt sätt. Katten är här, gör mitt hus till ett hem, men jag behöver varken fixa käk, pisslåda eller veterinärbesök för den. Bara insupa den trevliga heminredningsdetaljen. Men så då detta med att kidnappa...eller kissnappa någon annans katt. Hur länge kan det pågå innan man blir avslöjad? Man måste ju också göra den erbarmliga kattutbärningen senare på kvällen så att den går till sitt rätta hem, annars blir denna grannens boning också bara ett hus. Och så illa vill jag ju inte mina nya grannar. Och i sanningens namn, visst får den gula purrglada varelsen lite käk här, ”poppa” som vi kallar det. Den har redan utökat sin vokabulär och vet mycket väl vad ”poppa” står för. Om jag ser den på hörhåll från mitt fönster, knackar på rutan och formar mina läppar till ”poppa”form, så kommer den ilande till ytterdörren. Katter är snabblärda rackare. Grannen har som sagt en till liknande katt, lite skyggare och lite ljusare i pälsen. En kväll, ganska sent, hörde jag att någon ryckte i dörrhandtaget. Skumt, vem kommer vid denna särla timme? Förundrad gick och öppnade och in slinker den skygga, ljusa. Med sig har den en present. En stendöd mus, som den lägger på farstugolvet. Jag tittar på musen och konstaterar att min kattabstinens helt har övergett mig. Och att vårt stora hus åter är väldigt hemtrevligt med lånekatterna som också fått nya namn: Knas och Fnas. Allt för att hedra den utflyttade speciella trubbnosen Klas.