Läkemedelsförskrivning

Det är bra att det finns läkemedel. Det är synd att de ska behövas. Läkemedel har biverkningar, dvs. effekter som inte önskas. Man vill ju bara ha en verkan mot sin smärta, krångliga mage, hjärtbesvär, ångest eller vad det nu vara kan. Om man inte ser upp som patient, så står man där en vacker dag med sin dosett med ett tiotal mediciner som ska tas morgon och kväll. Medicinerna mot det onda och medicinerna mot biverkningarna. Till slut kan inte ens sköterskan som sköter dosetten veta hur det hela hänger ihop. Man drabbas av medicinångest.

Ångest har vi mycket av, vi moderna människor. Det finns olika sorter. Det fick jag lära mig av en terapeut som jag gick hos. Jag har klippkort hos sådana. Terapeuterna. Det finns så många olika av dem också – psykoterapeuter, fysioterapeuter, arbetsterapeuter för att nämna några. Alla brukar vara goda, kunniga och människovänliga. I och med att en terapeut berättade för mig om ångestens olika ansikten, så kändes min situation mer hanterlig. Jag kunde klassificera skiten. Existentiell ångest, dödsångest, separationsångest, beslutsångest. In i olika fack bara. Stanna där. Det fungerade till viss del och underlättade min tillvaro. Men vi förses ständigt med nya sorter av ångest, så det gäller att bygga fler fack för klassificeringen. Det senaste jag hört är räckviddsångest. Men smaka på ordet! Räckviddsångest. Det handlar om elbilar och huruvida du kommer till din destination i tid eller om du blir stående ensam i tjotaheiti mitt i natten. Det skapar räckviddsångest. Allt ska planeras utifrån batterikapaciteten på bilen och var det finns laddstolpar som passar. Man får helt enkelt göra resrutten efter laddmöjligheterna. Och ångesten är där – planerade jag rätt? Kommer stolparna att vara i funktion? Är det köer? Jaja, vad har nu detta med läkemedelsförskrivning att göra? Ja, det hänger ihop. Vi får mer ångest, alltså måste läkemedel skrivas ut. Vi får biverkningar av dessa medel, mer läkemedelsförskrivning.

Jag ser ett stort utvecklingsområde inom sjukvården. Man behöver fördjupa sig i hur mediciner påverkar kroppen och hur de interagerar med varandra och vilka nya symptom som kan uppstå. Man behöver också skaffa sig en större förståelse för hur olika preparat påverkar enskilda individer, dvs. man behöver lyssna på patienters erfarenheter, tankar och funderingar för att få till den ultimata läkemedelsförskrivningen.

Min upplevelse är att läkaren vid mitt besök ska hjälpa mig genom att föreslå någon åtgärd mot min åkomma, vad den nu vara månde. Det enklaste är att förskriva ett läkemedel. Läkemedelsföretagen har också sitt finger med i spelet. Som läkare behöver du vara ”lojal” mot ”ditt” företag och förskriva dess produkter, vilket kan leda till att valsituationen blir smalare, eftersom fokus inte alltid är på patientens mående utan på enskilda företags produkter mot olika krämpor.

Min erfarenhet är att man som patient är ganska utlämnad, när nytillkomna krämpor eventuellt handlar om biverkningar av medicin. Det är inte det första som sjukvården tittar på, utan man gör nya utredningar för att hitta vad man har drabbats av. Men oftast hittar man inte några nya fynd, utan det hela kan sluta i att ens åkomma betraktas som psykisk, att man är en SVBK, som det kallades förr – en ”sveda-, värk- och brännkärring”.

Så mitt råd är, ifrågasätt medicinerna, om det kommer till något nytt obehag, någon ny underlig sensation i kroppen, som inte går att definiera. Diskutera med din läkare om nedtrappning, utsättning eller utbyte av medicin, för att utröna om det har effekt. I mitt fall har läkemedel orsakat både det ena och andra. Vanliga receptfria medel är inte alltid rumsrena. Ett preparat som Omeprazol mot magsyra, s k protonpumpshämmare, är en riktig stygging. Det är bra att detta läkemedel finns. Det har god effekt för korttidsanvändning, MEN en typ som jag med diafragmabråck har ordinerats stående dos resten av livet. Läkarna säger att ”du behöver inte vara rädd att någonting blir förstört för att du använder läkemedlet”. Men min mage är full av funduspolyper. De ska vara ”ofarliga” men likväl ska jag gastroskoperas vartannat år för att man ska kunna utesluta att polyperna inte omvandlats till maligna tumörer. Numera står det till och med i bipacksedeln att detta är en känd biverkning. Men många läkare förnekar detta faktum.

I flera år har jag haft attacker av magkramper, illamående och ångest, framförallt under nätterna, vilket har stört min sömn så kapitalt, att jag gått omkring som en zombie under dagtid. Jag har sökt läkare vid flera tillfällen och förklarat min situation, men alla prover är utmärkta och jag avfärdas som SVBK. Naturligtvis inte direkt uttalat men med hänvisning till psykiatrin. Då måste man ta saken i egna händer. Jag försöker nu trappa ut Omeprazolen, har hållit på i några veckor och hör och häpna! Jag mår allt bättre, kan sova flera timmar i sträck på natten och det känns som att jag får tillbaka både livslust och energi. Jag är faktiskt så himla lycklig! Men jag vågar ändå inte riktigt tro att det är sant och drabbas tidvis av något som skulle kunna kallas läkemedelsutsättningsångest. Jag har ju blivit så tillvand till medlet, så det uppkommer nästan en separationsångest också som grädde på moset.

Jag drabbades för några år sedan av bihåleinflammation med polyper och inflammationen blev kronisk. Jag genomgick flera operationer för att avlägsna polyperna, men det hade ingen större effekt. Inflammationen fortsatte och polyperna kom tillbaka. Jag fick ordination att skölja näsan med diverse preparat flera gånger dagligen, bland annat Budesonid, ett kortisonpreparat och väteperoxid. Det blev inte bättre. Jag gick på kontinuerliga undersökningar men resultatet var detsamma. Inflammationen och polyperna kvar. Så började jag tänka till lite. Att skvalpa i näsan med saltvatten blandat med olika medikamenter kan ju i längden aldrig vara hälsosamt. Stackars slemhinna bli utsatt för detta. Man ser ju hur händerna blir efter långvarig kontakt med vatten och rengöringsmedel. Så jag började fuska med sköljandet, blev längre och längre mellan gångerna. Upphörde vissa veckor helt. Det märkliga var nu, att hostandet och harklandet på morgonen avtog. När jag då infann mig på den regelbundna öron-näsa-halskliniken för kameratitten långt in i bihålorna, visade det sig att polyperna var borta. Det såg egentligen ganska bra ut, och nu förelåg ingen intention om ny operation. Läkaren tyckte detta var märkligt. Men jag tyckte det var fantastiskt.

Nu har det gått mer än ett halvår sedan jag var på undersökning. De skulle kalla mig under våren. Men så verkar inte ske. De är väl trötta på mig och mitt egenmäktiga medicinerande. Men besvären är ju inte borta, lite snörvel och stora kråkor emellanåt, men inga uttalade problem. Jag kan leva med det här, och jag lever ganska gott, nu när jag bestämt mig för att sluta skvalpa med nässköljandet.

Slutklämmen av denna predikan är, att man som individ måste börja ta ett större ansvar för vad man stoppar i sig av olika preparat, känna efter hur ens egen kropp reagerar och fundera på om det kanske går att göra något på egen hand och liksom lita lite mer på sin ”magkänsla”. Man kan inte slaviskt tro på att läkarvetenskapen ska fixa allt. Vi är alla individer och reagerar olika på olika behandlingar. Den ultimata sjukvården är ju den, där patienten blir lyssnad på och tagen på allvar och där behandlingen sker som en ömsesidig insats från båda parter.