Natohetsen

Alliansfrihet har varit ett heligt ord i svensk politik. Det har varit väldigt lyckosamt för att hålla Sverige utanför krigszonerna, även om man kan tycka att gränserna tänjdes lite väl mycket, när tyska krigstransporter tilläts rulla över svenskt territorium under andra världskriget. Men nu, som i en handvändning, i och med Rysslands angrepp på Ukraina, ska Sverige in i en krigsallians, NATO, som hanterar kärnvapen och som sedan tidigare har tvivelaktiga demokratier som Turkiet som medlemmar. Vad händer?

Det måste ha något med att det är valår i år. Det är i det här upphaussade läget med allas sympatier för Ukraina inte politiskt korrekt att inte stötta Ukraina med alla medel och ett av medlen är ju att sälla sig till Rysslands motpol, NATO. Då visar man sitt ultimata stöd för Ukrainas folk och styrande. Ett parti som inte är politiskt korrekt i denna stund, har inte en chans att överleva ett val. Vi får se hur det går för Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som har fräckheten att ifrågasätta det som pågår bakom kulisserna. Svenska Freds har också ”inkorrekta” synpunkter som sådana att hela grejen runt NATO-hetsen är odemokratisk. Det blir intressant att se, hur de två nämnda riksdagspartierna överlever valet.

Politiken och dess syften vibrerar och skiftar betänkligt över tid. Om vi backar några år tillbaka, var det stort ramaskri över de s k IS-svenskarna, som begav sig till utrikes krigshärdar för att strida för islam och för sin idealistiska tro på sin religion. Men dessa människor kallades terrorister och radikaliserade extremister av PK-folket. De var beredda att offra sitt liv för sin ideella tro.

Idag åker svenskar till Ukraina för att strida mot Putin och för sin övertygelse att man till varje pris måste försvara Zelenskyjs folk och demokratin. Dessa personer hyllas som hjältar, modiga män, som är villiga att offra sitt liv för att bistå maktordningen i Ukraina. President Zelenskyj har i sin tur också fått en hjältegloria. Han har inte gått i exil av rädsla att bli dödad av ryssen, utan stannar kvar i sitt land och försvarar sitt folk. Snacka om idealism.

Jag förstår inte skillnaden mellan krig och krig. Att döda andra människor för ett visst syfte är i min tankevärld aldrig okej. Idealistiska krig som idealistiska krig. Civila skadas och dödas i alla krig. Det finns inga ”kliniska” krig, som bara riktar in sig på militära måltavlor. Värdegrunden, som vi alla på hela jorden borde ha gemensamt är ju den, att alla människor har lika värde. Beroende på vem du frågar, så är det ju inte så i praktiken. Och svaret du får är ju inte ens ett bestående sådant, utan det skiftar utifrån vart vindarna blåser i politiken. Nu är huvudmomentet att Sverige ska söka medlemskap i NATO för att skydda sig mot Putins aggressivitet. Och det ska gå snabbt, för det brinner i knutarna. Proceduren är mäkta oförankrad hos svenska folket. Det vi får höra är att Sverige ska få garantier av det ena landet efter det andra om militärt bistånd, om vi blir angripna. Detta är en vokabulär av säkerhetskedjor och NATO-närmande roddturer och vänskapliga klappar och ingen diskussion om konsekvenser, som kan dyka upp antal år efter ett ingånget medlemskap, som det faktum att Sverige OCKSÅ ska bistå andra NATO-länder i konflikt, t ex Turkiet.

Vår statsminister Magdalena Andersson hävdade för inte allt för länge sedan, att det är Sverige som suverän nation, som bestämmer om en eventuell NATO-medlemskapsansökan. Inget annat land kan bestämma om det. Men nu, helt plötsligt, så bestämmer Finland hur vi i Sverige ska agera. Vi är i hög grad beroende av Finlands agerande i frågan. Hur kommer det sig? Att mitt i en begynnande valrörelse hasta fram ett beslut i en fråga av den här digniteten, är inget annat än ren dårskap.

Putins specialinsats i Ukraina är ju inte speciellt lyckad. Att ett land som Ryssland, som borde förfoga över förkrossande militär makt inte lyckas kväsa Ukraina på en kafferast, ter sig märkligt. Det är något som inte stämmer. Moldavien som ryssgranne har ju skäl att darra, eftersom där också finns s k utbrytarregioner som Transnistrien, och som Putin säkert skulle ha intresse av att ”rädda” folk i. Men Sverige? Ska Putin rädda illa behandlade ryssar här också? Fast det finns ju intressanta och strategiska mål här i Sverige också, t ex Skelleftekraft och Northvolt. Det vore något för Putin att belägra. Konstigt ändå att fikabrödet ”ryssar” fortfarande går att köpa även på icke välsorterade ICA-butiker uppe i dessa nordliga trakter. Vad man ändå hade kunnat hoppas på var ju att ryss-smällarna hade förbjudits under Valborgsfirandet. Allt annat smällande är ju svårt att få stopp på i dessa krigstider, trots vidrigheten även ur miljösynpunkt. Jaja, men nu får man ju inte skämta hejvilt om allvarliga tingen. Det är verkligen inte PK. Några högt ställda ideal måste vi ju ändå ha vett att hålla på.