Nyhetsmättnad

No news is good news. Så lärde man sig i skolan att det hette. Bara för att lära sig att ”news” var att betrakta som ett ord i singular. Senare i livet blev man varse innebörden av den enkla meningen. Inga nyheter är goda nyheter . Nu är jag mätt på det. Fed up with it. Jag skiter blanka i vad som händer. Jag vill bara fly. Men får man verkligen säga så?

Idag ska man vara informerad med rätt sorts information. Inte fake news. No fake news is correct news. Det sitter människor på vissa ställen, som meddelar oss den rätta informationen och människor på andra ställen som skickar ut sånt som vi inte ska lyssna på eller ta del av. Det är verkligen inte lätt att hålla reda på för en vanlig människa som helst vill höra på fågelsång och vågskvalp. Men vi måste engagera oss. Otaliga tiggarbrev strömmar in i postlådor och klistrar upp sig på offentliga platser. Nödhjälp och filtar och gamla kläder och 50-lappar hit och dit. Och på destinationerna förskräpas naturen av gamla avlagda och odugliga textilpaltor från västvärldens överflöd. Jaa. Vi uppmanas att ta emot och ge på bredden och höjden. Min far myntade dåförtiden en idag ännu användbar s k floskel apropå insamlingar. Denna gången gällde det aktioner från Rädda Barnen: ”Dem fa väl hjalp dem, dem som ha skrämd dem”. (övers. ”De som har skrämt de rädda barnen får väl hjälpa dem”.)

Nyheter verkar bara handla om elände. Bränder, krig, naturkatastrofer, sjukdomar, svält, klimatförsämringar, miljöförstörelse, inbrott, mord, skjutningar, bilbränder, korruption, död. Listan kan göras i det närmaste oändlig. För att det hela ändå inte ska bli spyeligt oaptitligt, så kryddas eländet med någon lite landsbygdsromantisk fågeldans i övre Soppero eller en komisk händelse med en vilsegången, yrvaken björn på Skaras gator.

Kan man få leva vidare som fullständigt oinformerad? Som en som struntar i att engagera sig? Som bara vill vila själen i det vackra och sköna? Finns det möjligen en brottsrubricering för det? Allmänfarlig undangömmelse? Frågorna är retoriska. Du som läser detta, tycker nog att det är skit. Vad pratar du om människa? Klart vi ska hjälpa kors och tvärs. Vi ska väl inte vara så urbota själviska att vi inte kan dela med oss av vårt överflöd eller vår tid. Men det mesta vi delar med oss av är elände. Genom blixtsnabba medier flödar eländet tusenfalt till nya mottagare. Jag undrar verkligen hur vi på lång sikt påverkas av att delges så mycket, som vi ändå inte kan göra något åt.

Sinnesron. Jag tänker på den. Vi kanske blir någon centimeter av en bättre varelse, om vi kan lämna katastroftankarna, där de hör hemma – i soptunnan. Det mesta av det vi tror ska inträffa av eländesart, inträffar aldrig. Finns säkert forskning och statistik på det, så det kan då finnas i siffror och blir därmed vederhäftigt. Vi kan i stället ta ut glädjen över något i förskott. Om det då blir som vi tror och hoppas, så får vi ju glädjas två gånger. Om vi kan sortera ut lite av den nyhetsflod som sköljer över oss och försöka inse vad vi rimligen har möjlighet att förändra eller förbättra och vad som inte står i vår makt att göra något åt, så har vi kommit en bit mot en bättre värld. Skeenden är skeenden och vi har aldrig hela sanningen om det som händer i omvärlden och därför har vi inget facit på lösningarna. I skenet av detta kanske det är på sin plats att överväga tron på en högre makt som ser lösningarna och förtrösta på detta. Då kan man fortsätta att lyssna på fågelsången och känna att allting är mycket gott.