Reflektioner

Mina normala predikningar brukar mestadels innehålla funderingar och tankar kring skeenden i omvärlden. Men nu är det dags att fundera lite över mig själv och mina förehavanden och uppträdanden i omvärlden. Lite nyttig introspektion kan man säga. Jag valde att plocka ut en random dag i från min agenda och analysera den med tanke på vad jag egentligen har för mig under en helt vanlig vardag.

Torsdag. Fridag från jobbet. Dagen ligger öppen för allsköns påhitt, men med en natts upphackad sömn p g a Säpos, kattens, nattförehavanden i mitt hår och runt min skalle, så var jag ganska utsjasad redan vid 06.30 på morgonen. Jag ringde och avbokade dagens terapisession i den närbelägna staden, för idag var terapi inte vad jag behövde, det var sömn. Barnbarnet, som sovit över, skulle väckas, frukostas, borstas och skjutsas iväg till skolan. Då fick gympapåsen för sig att djävlas å det grövsta. Först var den osynlig i hallen, sen upptäckte vi halvvägs till skolan att den inte syntes i bilen heller, varpå vi vände och rejsade tillbaka och kollade hallen igen. Noll påse. Däremot behagade den då att uppenbara sig på golvet i bilens baksäte. Rejs i 90 tillbaka till skolan genom den lilla morgontrötta byn och med en minuts marginal hann vi gympan, som visade sig skulle hållas ute, så någon gympapåse behövdes inte. Suck. Som det kan bli.

Åksjuk av min egen våldsamma bilfärd genom bygden återvände jag hem efter att ha kramat om barnbarnet och tänkte att nu – nu ska jag bara käka min morgongröt och sedan tillbaka till sängen. Några extra timmars sömn skulle klarna min hjärna och lekamen till ett användbart läge. Klockan ryckte upp mig ur min ljuva slummer prick tolv, och jag försökte räta ut och snurra till mina leder så att jag kom upp i stående. Hmm. Betydligt bättre. Så dagen skulle nog gå att utöva med någon av de aktiviteter som jag planerat.

Vad gör man en dag som denna, när man bara vill tagga ned och stressa av? Jo, man åker till centrumhålan. Den är känd, inget upphetsande kommer att hända, människorna kommer att vara desamma och även priserna, om man ska handla något. Väl på väg mot hålan hörde jag ett dunkande läte liksom underifrån bilens bakre del. Vad tusan? Har denna nya pärla också börjat ta stryk av den skumpiga vägens eländiga gropar och tappat löst något? Om jag körde fortare blev dunken mer påtagliga och körde jag långsammare, så var det mest lite rassel. Vid framkomsten synade jag runt bakdäcken, men upptäckte inte något konstigt. Tänkte att jag skiter i det, så löser det sig väl under dagen.

Så det blev en av dessa turer till Elbutiken, där jag alltid får proffsig hjälp med att förstora och framkalla några bisarra och egendomliga foton, som jag tagit med den usla poddkameran. Bilderna blev verkligen helt vad jag önskade mig. Centrumhåleturen började bra.

Matklockan ringde, så jag drog mig till det nya fiket i COOP-huset och försökte hitta något att äta, som inte var kattmat. Köttprodukter är kattmat för mig. Men det är ganska svårt omöjligt att hitta alternativ. Detta fik verkar renodla kattmat. Men efter en stunds dividerande med tjejen i kassan om att jag ville ha en halv portion icke-kattmat, så fick jag det. Hon vispade iväg och pratade med sin chef. Hej och häpna! Lagom mycket mat och inte kattbaserat. Dessutom tar de emot mina surt fasthållna kontanter. Jag kommer nog att besöka fiket fler gånger.

Sedan hade jag apoteket att besöka. Digra mängder näsmedicin som både ska sprejas och sköljas i och genom nosen. Det var häftig kö, så jag satte mig ned och hamnade bredvid några hundägande killar med Rovdjursföreningströjor. Jag tänkte att det är inget dåligt med att sitta här med kölappen i handen och kolla in och lyssna på folk. Jag är ju ledig. En av killarna skulle ha hundmedicin.

- Jag fick åka till veterinären med han, han hade satt i sig två värmeljus, med aluminium och allt. Sextontusen spänn. Och nu medicin.

- Shit. Ja, ibland är dom helt jävla galna. Min jycke åt upp tre fjärrkontroller för ett tag sen, fattar du, HELA skiten, men det kom ut den naturliga vägen, några delar och tangenter i taget, så jag slapp veterinären.

- Vilken jävla röta! Nä, mitt hundskrälle ska fan få vara kopplad både inomhus och ute efter det här!

Ja, det var en hel sketch som utspelade sig från åskådarplats. Min tur missade jag nästan. Jag fick ut min svindyra medicin och fortsatte bort till parkeringen. Gjorde en loop runt bilen och skulle kolla om rassel- och dunkproblemet hade löst sig. Och det hade det. Mitt vänstra barköga upptäckte väldigt lägligt en grön sladd, som låg under bilen. Motorvärmarsladden. Jävlar i det snuset! Jag hade lyckats köra hela vägen in till centrumhålan med sladden fastsittande i motorvärmaruttaget och krumbuktande sig under bilen hela färden. Jösses.

En grej för dagen återstod på min arbetslista. Telefonsamtalet till Folksam. Jag hade lite frågor om försäkringar och fonder, och jag ville ha tag på min handläggare sedan tidigare för att dryfta dessa spörsmål med. Ringde hennes direktnummer ett antal gånger men bara upptagetton, så jag försökte med ett mer allmänt nummer. En robot svarade.

- Vad behöver du hjälp med?

- Jag vill träffa min handläggare.

- Jag uppfattade inte. Är det privat eller företag?

- Privat företag.

- Nu förstår jag inte. Vill du ha privat rådgivning?

- Nej det är klart att du inte förstår. Du är ju en jävla robot.

- Gäller din fråga ett försäkringsärende, vagnskada eller brand?

- Brandskada.

- Har jag uppfattat rätt? Ditt ärende gäller brand?

- Ja, brand. Det brinner i knutarna.

- Du ska strax få tala med en handläggare.

Ja. Shit. Jag skulle få tala med en person, real life. Det dröjde lite, men jag kom till själva brandhärden och kunde lotsas vidare till Göteborg, till en Tareq, som efter lite datorbläddrande kunder konstatera, att det varken fanns kvar något kontor eller någon handläggare, som enligt beskrivning kunder vara min, så jag avslutade samtalet för denna dagen med oförrättat ärende. Får väl samla nya krafter för att kunna få hjälp. Roboten måste kanske också få vila.