Sekulariseringen

Att människan är sekulariserad skulle betyda att människan inte längre är religiös. I modern tid innebär ordet sekularisering att man visar att man tar avstånd från etablerade, offentliga religioner.

I Sverige kan vi se det som att vi alltmer frigör oss från kristendomen. Svenska kyrkan skildes från staten för mer än 20 år sedan och skulle i princip kunna betraktas som vilken frikyrka som helst. Men det finns fortfarande lagstiftning som reglerar kyrkans verksamhet, och man skulle kunna uttrycka det som att bodelningen mellan stat och kyrka ännu inte är slutförd.

Att frigöra sig från kristendomen – vad innebär det då? Om man frigör sig från något, bör det väl betyda att det man frigör sig från, varit att betrakta som ett ok för folket, tungt att bära. I min tidiga barndom, typ vid början av skolgången, sjöng vi psalmer och bad morgonbön, bordsbön och bön, innan vi gick hem för dagen. Det var ett mumlande rabbel i klassrummet och förmodligen var många av oss inte särskilt religiösa i den hårda bemärkelsen. MEN jag tror att vi på något sätt präglades av dessa ritualer, att vi varje dag påmindes om denna högre makt som finns, och som möjligen framställdes som dömande och kontrollerande men också som något som var beständigt och som man kunde söka tröst hos.

Gud som haver barnen kär,
se till mig som liten är.
Vart jag mig i världen vänder,
står min lycka i Guds händer.
Lyckan kommer, lyckan går,
den Gud älskar lyckan får.

Den psalmen sjöng vi. Det var trösterikt. På den tiden trodde jag att det betydde, att den som Gud älskar blir lycklig, men nu uttyder jag det som att den som älskar Gud, blir lycklig. Det är en viss skillnad och då är det avhängigt den enskilde att faktiskt ta till sig Guds kärlek, att förstå budskapet i evangeliet och andemeningen bakom de religiösa texterna. Det är ingen skäggig farbror som kommer och städar upp åt dig och gör det bekvämt för dig. Du har en kraft inom dig som du kan ta i bruk närhelst du vill, om du vill. Man kan prata om geist, ingivelse, superkraft eller vad helst. Men den finns där hos dig, hos alla. Ritualerna i dåtidens skola tror jag ändå betydde något för var och en. Det fanns där något beständigt att lita på. Det fanns råd om rätt och fel, om social samvaro, om kärlek. Bibeln var ett rättesnöre för människans tro.

Jag har ett antal psalmböcker av olika åldrar i mitt bibliotek. Jag tar en i mängden och försöker hitta psalmen, som från början var en bön från 1700-talet och saknade de två sista versraderna. Efter lite letande, tog tid eftersom psalmnumren byts med jämna mellanrum, så hittade jag psalmen i en psalmbok från 80-talet. Men där står: "Lyckan kommer, lyckan går, du förbliver Fader vår".

Vad? Börjar mitt minne svika mig? Letar vidare i äldre psalmböcker och på nätet och hittar slutligen den versrad som jag fått med mig som barn: "den Gud älskar lyckan får". Den raden har alltså moderniserats till en plattityd utan mening – kanske blev det under senare delen av 1900-talet alltför provokativt att i en bön/psalm hävda, att den som älskar Gud blir lycklig. Men vad är lycka? Genom din tro kanske du omvärderar detta ord. Det kanske kommer att betyda något mycket djupare och personligare än det som i dagens samhälle anses vara lyckobringande. Intressant i alla fall att rota lite i de andliga visorna. Förändringar av de gamla texterna är väl också ett utslag av sekularisering, inte enbart modernisering till ett lättillgängligare språk.

Idag då? Vad är beständigt i en värld i ständig rörelse och förändring? Vi har frigjort oss från kristendomen, men varför är ändå så många fjättrade i livets ekorrhjul och trampar på runt, tills kaklet slår emot dem? Vad blev det med frigörelsen? Som jag ser det är vi alla rätt hårt insnärjda i Mammons nät, vi ska jobba allt hårdare för brödfödan, paradoxalt nog trots alla maskiner och digitala anordningar, som ska göra livet enklare, lättare och bekvämare för oss. Med ett knapptryck kan du få vad som helst, men du kan inte knäppa upp Mammons garn, som snörps ihop allt hårdare.

Sen på fåglarna under himmelen: de så icke, ej heller skörda de, ej heller samla de in i lador; och likväl föder eder himmelske fader dem. Ären I icke mycket mer än de?...Är icke livet mer än maten och kroppen mer än kläderna? (Matteus 6:26)

Många filosofer från skilda tider har funderat över det sanna, det rätta och det sköna, allt från grekiska filosofen Epikuros till den moderna Dalai lama. Jag tycker att de tio budorden kan innefattas i dessa tre ord. Det är altruismens budskap. Det sanna står för utforskandet av hur världen är beskaffad, det rätta handlar om etik och moral, om hur du ska uppträda gentemot dina medmänniskor och det sköna är konsten att se och förstå allt det vackra som livet omges och består av.

I vår sekulariserade värld har ordet individualism blivit ett honnörsord och rimligen missbrukats å det värsta. För i ordet finns från början respekt för den enskilde, att värna om den enskildes rätt och väl och ve, men i förlängningen kan det innebära, att den enskilda människans tillblivelse i ett sammanhang och en gemenskap går förlorad, att individualismens framväxt sker på bekostnad av altruismen och alltmer liknar egoism.

Trösteorden som tidigare generationer matades med och som gav en sorts stabilitet åt livet har ersatts av prylar, som tröstäts i så stora mängder att hela jordklotet hotas av utarmning och förstörelse. Vi klamrar oss fast vid tingen, som någon sorts försäkran att vi ska förbli beständiga och besitta jorden. Stridsvagnarna rullar från när och fjärran till krigshärdar, för att vi ska försäkra oss om att få behålla vår frihet och inte hamna under tyrannen. Det är lättare att slåss mot en synlig fiende än att slåss mot den världsordning, som förslavar oss.