Sjukvårdslotteriet

Sedan länge är det ju allmänt känt att det finns en koppling mellan kvalitet och tillgänglighet på sjukvården i Sverige beroende på var du bor i landet. Det är ju bara det ett helt oacceptabelt faktum. Svensk sjukvård skattefinansieras förutom de privata aktörerna som poppar upp lite här och var. Men den skattefinansierade vården ska vara lika tillgänglig och lika bra var du än bor i landet. Den ska egentligen vara så bra, att privata alternativ inte har någon marknad. Det är en självklarhet. Finns här brister, så ska satsningarna med skattemedel läggas på förbättringar inom just detta område, inte på subventioner av utrikes flygresor, miljardsatsningar på försvaret och på ett otidsenligt jordbruk, som baseras på djurhållning. Eller på små, gulliga kärnkraftverk i närområden. När man är sjuk, är man som mest sårbar och ska man tala om trygghet för medborgare i ett land, så är det väl detta att bli omhändertagen på ett värdigt och professionellt sätt, när man söker för sina kroppsliga eller psykiska åkommor. Varsomhelst du bor i landet. Som sagt.

Att komma i kontakt med sjukvården är idag ingen lätt sak. Du ska i princip vara frisk och stark för att orka ta dig igenom alla spärrar för att nå en någorlunda god vård inom en sjukvårdsinrättnings väggar. Primärvården verkar ha problem med bemanning och rutiner. Men lika fullt får inte patienter drabbas. Fast så sker dagligdags. Om man vill boka tid för ett vårdbesök på en vanlig hälsocentral, så måste man genomgå denna omständliga rutin med att ringa upp vårdcentralen i arla ottan, dvs helst före 07.00, för att ha en chans att bli uppringd av en sköterska senare under dagen. Man ska ha tålamod att, under ett antal minuter i början av samtalet med roboten i andra änden av linjen, vänta på alla dessa meddelanden om tryck hit och tryck dit på knapptelefonen och alla meddelanden om covidvaccinering, provtagning, provsvar och allsköns information om trycka, läsa på 1177 och ringa, som har dykt upp nu under pandemin. När allt detta sköljt över en, har man nästan glömt bort sitt ärende till primärvården. Nåväl, ifall man lyckats trycka rätt knapp blir man uppringd under dagen. Man måste då passa telefonen, så att inte samtalet missas, för då får man börja om från ruta ett.

Med en uppringande sköterska i luren kan man framföra sitt ärende och anser man själv att man bör få träffa en läkare, så får man en tid, när läkaren ringer upp dig. Men man kan också bli kallt avfärdad direkt av sköterskan – typ hänvisad till egenvård, apotek eller annan instans, psykvården eller någon arbetsterapeut eller fysioterapeut. Nästa steg är den dag, då den utlovade läkaren ska ringa upp. Har man en sabla tur, kan man få ett besök hos läkaren inbokat någon gång i en inte allt för avlägsen framtid. Men man kan också få en rejäl avhyvling och blir ombedd att försöka förstå att ens krämpor inte är tillräckligt allvarliga för ett besök på plats hos läkaren. Så. Om man i detta stadium av ens kontakt med sjukvården, fortfarande är tillräckligt frisk för att ha mål i mun, så kan man vid ett upprepat försök eventuellt få en tid inbokad för en undersökning på plats. Men det kan också hända att man blir akut sämre och måste uppsöka en akutmottagning för smärtor eller andra häftiga symptom. Då kommer man att möta SPÄRRVAKTERNA. Det är sjuksköterskor av den bastanta och bestämda typen som direkt på plats avvisar en, som vore man något katten släpat in. Man kan få råd om diverse receptfria preparat att inhandla och prova med yviga anvisningar av sköterskan om hur man ska hantera preparaten. Så skickas man hem utan att få träffa någon läkare.

När de påtipsade preparaten inte har någon eller möjligen en försämrande effekt, gäller det att fortfarande ha sparat lite energi för den sista insatsen. Man skriver en egenvårdsremiss till den specialistmottagning, som verkar gynnsammast för ens sjukdomshantering. Här ska man ha en jävla tur. Har man det, kan det hela lösa sig och då får man hos specialistmottagningen frågan: ”Varför har du inte kommit tidigare?” Man kan bara svara att många spärrinstanser först skulle passeras, och att det tog lite tid. Om det inte fungerar med egenvårdsremissen, är sista steget, att kontakta patientnämnden. Där sitter det faktiskt väldigt tillmötesgående och kunniga människor, som med raska tag greppar situationen och tar diverse sjukvårdsfolk i örat och ser till att något för patienten positivt händer. Detta är att rekommendera! Tveka inte, ta kontakt med denna underbara institution. Du blir bemött, sedd och hjälpt.

Om en skada hunnit uppkomma på grund av för långa väntetider på vård eller felaktig vård, ska man veta att det går att få skadestånd. Varje medborgare sorterar under patientförsäkringen, LÖF (landstingens ömsesidiga sakförsäkring), som är ett försäkringsbolag, som tar sig an ens ärende och begär in erforderliga handlingar från sjukvården för att kunna bedöma, om sjukvården begått något fel och bedöma skadeståndets storlek. Det kan vara felaktig/fördröjd diagnos, som medfört onödigt lidande för patienten, felaktig vård/medicinering och liknande, som orsakat skada på patienten. Jag tror inte att alla vet att det faktiskt finns en sådan här trygghet i en vårdsituation, som av olika anledningar blir allt mer ansträngd, och där man som patient känner sig utlämnad och avvisad i situationer, där man behöver bli sedd och omhändertagen.