Slaskdiagnoser, del 1

Man kan som människa råka ut för allt möjligt kroppsligt och psykiskt shit, när som helst, utan förvarning och utan betänkligheter. Då är det bra att vi har en i stort sett välfungerande sjukvård i det här landet. Jag vill säga det, jag har vid flera tillfällen räddats till livet av denna sjukvård. Det är jag enormt tacksam för. Men då har det handlat om allvarligare tillstånd, svåra att missa. För mer traditionella åkommor och besvärligheter, så har sjukvården utrustat sig med det jag vill kalla ”slaskdiagnoser”, för att så snabbt som möjligt kunna gå vidare till nästa patient och ändå ha lugnat den första patienten genom att ställa en diagnos. För det är diagnoser vi vill ha. Då känner vi oss trygga med vad det är som nu gnager vår kropp eller vårt psyke.

Både för egen del och för närståendes har jag fått erfara slaskdiagnosernas dilemma, då en allvarligare sjukdom kan missas, eftersom patientens symtom inte blivit tillräckligt utredda. Oftast gör det inte så mycket, att man får en slaskdiagnos till att börja med, man överlever de flesta. MEN i vissa fall kan slaskdiagnosen orsaka stor skada eller t o m död, därför att det i en del fall kan krävas snabba insatser för att patienten ska kunna tillfriskna från det som egentligen var orsaken till besvären.

Jag har några ur livet tagna exempel:

Jag börjar med en av de vanligaste slaskisarna. IBS. Irritable Bowel Syndrome. Eller Inbillade BukSmärtor, om doktorn är på dåligt humör. Den diagnosen kan dölja eller åtminstone på något vis förklara att ens mage ständigt protesterar mot mat eller mot att inte få mat. Men den kan dölja allt från dyspepsi, Crohns sjukdom, magsår, magkatarr till någon elak cancerform.

Om man som person i lite övre ålder har ledbesvär, då är diagnosen artros given. Jag gick i fem veckor med ont i en tå och tvingades uppsöka vårdcentralen för att få reda på vadan detta var. Jag är livrädd för att få något fotskit som gör att jag inte kan vidta mina långa promenader, som är livsavgörande för mig. Så jag fick träffa en vänlig läkare som kollade tån och rynkade pannan och tittade på mig:

”Artros?”

”Glöm det, jag vill ha en röntgenplåt på eländet.”

Jag fick en sådan plåt och blev skickad till ortopedakuten med plastband om handleden. Då blev jag rädd. Sådant stampa för en tå. Det hade jag inte räknat med. Så fick jag efter kort väntan träffa ännu en vänlig läkare, som visade utskrift på röntgenplåten och där syntes ingen artros. Tån hade gått av. Av tvärs över. Men läkning hade ju förstås påbörjats under dessa fem veckor av ont trampande från min sida, så det blev ingen speciell åtgärd för min tå. Den bedömdes kunna läka av sig själv. Men jag hade fått en diagnos, och det var jag nöjd med.

Förkylning med nästäppa råkar väl alla ut för någon gång. Där ställs inte någon diagnos överhuvudtaget, när man söker vård för utdragna symtom. Men behandling med nässpray är given och man får en väldigt utförlig redogörelse för hur man ska luta och bukta med huvudet för att få sprayen på plats. Att man återkommer med förvärrade symptom renderar bara att dosen spraymedel blir högre och spraytillfällena fler. Men så småningom, efter enträget bönande om specialistremiss, upptäcks polyper och den mer adekvata diagnosen polypos ställs. Därefter följer en svit av operationer, som visar sig inte kunna bota den underliggande bihåleinflammationen, som fått verka ifred alldeles för länge och blivit kronisk. Så visst, slaskdiagnos, eller slaskförskrivning av läkemedel utan diagnos kan vara problematiskt.

På äldreboenden med brist på både personal och kompetens inom sjukvårdsområdet kan slaskdiagnoserna vara förödande. Även för funktionsnedsatta yngre personer, som inte kan beskriva sitt lidande och sina besvär och mående på ett tydligt och förståeligt sätt, kan slaskdiagnoserna verkligen ställa till det. Där krävs observanta anhöriga som slår larm. Det är ju svårt att som mycket sjuk äldre eller dement person kräva sin rätt till rätt undersökning, så ibland blir slaskdiagnosen ödesdiger. Jag minns en nära anhörig som jag vid ett besök hade svårt att få kontakt med. Jag pratade med personalen, som berättade att personen ”var förkyld”.

”Han är ju allmänpåverkad och inte riktigt kontaktbar. Ni måste tillkalla läkare.”

”Han är nog trött.”

Morgonen därefter meddelades mig att min anhörige skickats i ambulans till sjukhus, där man konstaterade uttorkning på gränsen till njursvikt.