Slaskdiagnoser, del 2

En annan slaskdiagnos är vinterkräksjuka. Det får alla åldringar som en ren följd av åldern, tycks det. Just detta med underbemanningen och den bristande vårdkompetensen på många äldreboenden gör det riskfyllt för de boende där. I ett fall fick jag vara med om en nära anhörigs bortgång just genom den slaskdiagnosen och slarvig läkarbesiktning. Den rätta diagnosen hade varit sepsis, livshotande tillstånd. Diagnosen sattes i efterhand och patienten avled. Tragiskt.

Jag skulle vilja ta upp om en underavdelning till de ”traditionella” slaskdiagnoserna: de populistiska feldiagnoserna. Dit tycker jag att könsdysfori och utmattningssyndrom hör. Under olika tidsperioder ställs tunga diagnoser i mitt tycke väldigt lättvindigt, just med tanke på vad som är ”populärt” i just det tidsskedet och som läkarkåren har anammat som gångbart just då. Man verkar anta ett snävare fokus, beroende på vilken patientkategori som man möter och sakna det bredare synfält som behövs för att upptäcka underliggande problematik. Det har liksom blivit ett svart- eller vittänk, som gör att inte alla infallsvinklar undersöks. Man är ”inne på spåret” just beroende av patientkategori. Dessa populistiska feldiagnoser kan orsaka ett livslångt lidande för den patient det drabbar.

Ryggont är ingen diagnos. Likväl används den som en riktig slasktratt och läkaren kan förskriva de mest suspekta läkemedel mot värk och smärta. Här gäller det för patienten att inte nöja sig med detta, då blir man snabbt slav under narkotiska preparat.

Även inom optikerbranschen finns slaskdiagnoser. Gråstarr. Efter fyllda 65 år är automatiskt alla från ögonen kommande symptom gråstarr. Även jag fick den diagnosen. Men den kan tydligen bli bättre med åren. Eller så var den fel diagnos från början. För vid en ny optikerbesiktning av mina ögon efter något decennium, så meddelades det mig att det inte fanns tillstymmelse till gråstarr. Det var ju mycket trevligt att få veta. Jag hade ju redan addat diagnosen till min sjukdomslista och väntade bara på förvärring och tvingande operation. I detta fallet var det en ny optiker, som nog synade mig närmare och inte genast tog till slasken.

I min arlare ungdom, när jag hade barnen små, dök det upp en kliande åkomma framförallt mellan fingrarna på både mig och ett av mina barn. Sedan spred sig kliandet. Vi uppsökte vårdcentralen och blev undersökta av därvarande allmänspecialist. En dansk.

”Typisk skaebiesgang”, sade denne och pekade på handens översida på mitt barn.

”Skabb? Men det där är kattklösmärken.”

Men den här gången råkade vi ut för rätt diagnos i alla fall. Så det blev en skabbdödarsalva att stryka på, men inte på kattklöset. Ibland blir det rätt, fast det blev fel. Utan slaskdiagnos.