Suboptimering

Suboptimering är ett intressant ord. Att optimera något betyder ju att man försöker göra något så bra som möjligt, att man söker den bästa lösningen på ett problem, då underförstått att man gör det sett ur ett helhetsperspektiv. Ordet ”sub” är ju i detta sammanhang ett förled, som kommer från latinets ”sub” – ”under”. Att suboptimera skulle då kunna betyda att man optimerar en lösning ur en aspekt men inte ur andra aspekter och således förloras helhetsperspektivet på lösningen. Nog om detta ur ett ordanalyserande perspektiv.

Jag har reagerat över hur mycket som suboptimeras i dagens samhälle och jag undrar varför man från olika myndigheter och styrningsmekanismer så sällan verkar göra riskanalyser och helhetsbedömningar inför att förändringar av något slag ska ske, nya produkter ska släppas fria på marknaden eller nya etableringar av verksamheter ska köras igång. Ibland står både folk och fä med tappad haka och frågar sig, efter negativa effekter av en förändring, hur detta kunde ske. De allra flesta förändringar som sker i samhället drivs ju med ekonomiska förtecken. I en marknadskapitalistisk värld fungerar det bara så. Och att optimera vinst utan kartläggning av helhetseffekter för en viss verksamhet kan få förödande konsekvenser.

Gällande en enskild produkt kan ett visst moment i produktens funktion maximeras, t ex vridmomentet i en bensinmotor, men samtidigt kanske bränsleförbrukningen ökar och miljöpåverkan blir större. Inom IT-området pratas det mycket nu om säkerhet, en enda aspekt som styr verksamheten, som görs väldigt säker för störningar utifrån, men som blir så pass krånglig, svårtillgänglig och begränsad för användarna, att detta i sin tur orsakar nya problem.

New public management-tänket inom offentliga institutioner har inneburit en fokusering på de administrativa delarna och ett mätande av effektivitet och prestation. Ideologiskt har det också lett till konkurrensutsättning av det offentliga, så att detta ska bli som vilka privata marknader som helst och styras av tillgång och efterfrågan. Men här har man totalt tagit bort det mänskliga perspektivet – att det inte är produkter utan människor som de offentliga verksamheterna till största delen hanterar och det har fått förödande konsekvenser för traditionell skola, vård och omsorg. För den enskilda människan, som är beroende av dessa verksamheter har det ensidiga fokuset på optimering av effektivitet, mätbarhet och vinst gjort att service, kunskap och tillgänglighet radikalt försämrats inom många områden. Snacka om suboptimering.

Valfrihet har varit ett tokfokus under en tid, vilket satte igång avregleringscirkusen av statliga och kommunala verksamheter. Ta apoteken som exempel. Det skulle bli större tillgänglighet och bättre öppettider. Apotek med det ena roliga namnet efter det andra, Bävern, Sorken, Gatlyktan, Hjärtat, växte upp som svampar ur jorden. MEN det blev allt svårare att få tag på den rätta medicinen. Naturligtvis blev apoteken så många att lagerhållning av livsuppehållande medikament blev mycket liten. Igår kunde man få ut sina receptbelagda mediciner rakt över disk, men nu blir det minst tre apoteksbesök för att få ut allt man behöver. Dessutom har utbudet av olika typer av krafs, hårsnoddar, ansiktskrämer, myggmedel, husdjursgrejer ökat som ett sätt för apoteken att få ekonomin att gå ihop i den stora konkurrensen med två eller flera ytterligare apotek i grannskapet.

Dagens tokfokus är säkerhet. Trygghetszoner. Försvarsvilja. Kamp mot både synliga och osynliga fiender. Vad händer här? Miljarders miljarder rullar ut till försvarsindustrin både inrikes och utrikes. Fullt fokus på att skjutandet och dödandet hålls igång. Inget enda litet ord om behoven av ekonomiska resurser till skola, vård och omsorg. Hur tryggt blir det om man inte kan förvänta sig att ambulansen kommer, om man blir akut sjuk, att vården bemannas av legitimerad personal och har en sängplats när du behöver? När ditt barn inte kan förvänta sig att det får det som faktiskt fortfarande står i skollagen – adekvat stöd i skolgången efter behov? När din gamla mamma inte får tillsyn och vård, när hon ligger okontaktbar och sepsisanfrätt på äldreboendets britsar? Snacka om kontraproduktivitet och suboptimering. Man kan inte bara prata om att ”pengar finns i olika påsar”. Mycket av de senaste händelserna i Sverige och världen har lärt mig att pengar finns. Det som skiftar är bara ur vilken aspekt de ska ösas ut över verksamheterna, vad som är populistiskt just för tillfället och som kan rendera röster och klang och jubel för de som håller i slevarna.

Så har vi detta med utländsk arbetskraft. Det är både suboptimerat och paradoxiskt. Eller det kanske heter paradoxalt, för det blev en markering i skriften här. Men jag döper det nya passande ordet till paradoxiskt. Rött igen. Shit. Jo, vi ska inte ta in så många utlänningar till det här landet. Alla höga vederbörande verkar vara väldigt eniga om detta. Jo, men vi ska ta in många utlänningar i arbetslivet, för de kan skapa en optimering av vinsten, därför att de kanske inte får ansluta sig fackligt, kräva högre lön och bättre villkor. Varför vimlar det annars av idel utländsk arbetskraft utanför min knut? Estländare gräver fiberkabel, polacker skördar träd och sly, iranier kollar mitt skadade ben, somalier knappar in min havremjölk i kassan, thailändare plockar upp mina hjortron, libaneser lagar min bil, indier servar mitt datanätverk, turkar lagar min mat, syrier matar min pappa på geriatriken. Hmm. Varför ser det ut så? Samtidigt som s k etniska svenskar går utan jobb. Och som man bygger slutförvar för asylsökande. Är inte detta både paradoxiskt och optimering av sub, så säg.

Listan kan göras lång. Men jag skulle se i både önskan och hjärta en optimering av de humanistiska värdena och en optimering av vår plats på jorden i varandras gemenskap.