Tacksamhet

I en värld av mycket negativt brus, typ krig, svält, skjutningar, pandemier, prisökningar på allt, naturkatastrofer, dvs. det som i alla fall levereras oss av media, får man vaska efter varje korn som det går att känna tacksamhet över. Och minsann! Om man försöker förändra sin egen världsbild till att bli mer allsidig, så finns det gott om saker som man faktiskt kan och bör känna stor tacksamhet över. Jag kan skruva på vattenkranen och dricka ett glas helt perfekt vatten. Jag kan andas luft, som är bra för mina lungor. Där jag bor kan jag lämna min bil olåst och den står kvar och orörd, när jag kommer tillbaka. Nu har jag en åldrig skrotbil med diverse icke åtgärdade fel, så den är inte så stöldbegärlig, men ändå. Jag tillhör en trängre krets människor, en familj, men också ett folk, svenskarna. Jag bor i en välsignad del av landet, som inte är ”utsatt”.

Apropå ”utsatta” områden. Igår läste jag Göran Greiders alldeles färska bok ”Stugland”. Där tar han upp begreppet ”utsatta” områden. Han gillar inte begreppet. Det kändes analytiskt att läsa. När kan s k nyanlända bli ”gammeletablerade” i vårt samhälle och få känna tacksamhet över att tillhöra ett folk, svenskarna? Blir det bättre av att kalla vissa bostadsområden med förhållandevis många nyanlända för ”utsatta”? Kan man inte vända på steken och sätta strålkastarljuset på vad som är bra med dessa områden? Tänk om det finns saker som sticker ut i positiv bemärkelse i just dessa områden, något som inte går att hitta i t ex välbärgade och väletablerade områden?

Svensknormen är de livsbetingelser, som vanliga, samhällsfungerande och någorlunda välsituerade svenskar har, och kontrasten mellan områden, bebodda av välfungerande och ”insatta” folk och invandrartäta områden förstärks ju bara av att alltid märka ut det negativa i dessa områden och brännmärka dem som ”utsatta”. Tänk tanken att man skulle sätta stora skyltar på taken i de ”fina” områdena i Stockholm, skyltar där det stod ”Insatt område”. Tänk dig att gå omkring med en stämpel i pannan – ”du är utvald, en av människorna, som är med i den stora, folkliga gemenskapen.” För det är ju det som det handlar om. Det finns områden, där majoriteten av de boende är insatta i de banala, nationalistiska kulturyttringarna. Denna kategori av folk är förhoppningsvis tacksam över att få bo där, i det område som är avsatt och avsett just för dem med företrädesvis skaplig ekonomi och nycklarna till de sociala och kulturella dörrarna. Dessa människor är säkert tacksamma för fenomenet som sådant, men kommer knappast att känna tacksamhet, om livsbetingelserna skulle problematiseras.

Människan är en social varelse och behöver känna tillhörighet till en krets andra människor, en mindre eller större krets. Att känna tillhörighet till ett folk är väsentligt. Greider skriver också om den ”banala nationalismen”, ett forskaruttryck, som innebär en nationell samhörighet kring vardagsnära ting som lyckan att känna doften av liljekonvalj på försommaren, att höra asplöven darra i augustivinden, att känna förväntning inför att få tända det första adventsljuset. Typ sånt. Att arbeta för att inflyttade till Sverige kan få införlivas i denna banala nationalism och känna en samhörighet med redan bosatta i nationen skulle skapa ett fredligare klimat än utbyggnad av fängelser och utbildande av fler poliser. Att bli exkluderad skapar inte känsla av tillhörighet och tacksamhet.

”Jag är tacksam för att jag inte bor i ett utsatt område”. ”Jag är tacksam för att jag bor i ett område med stor samhörighet och vänlighet mellan alla som bor här.” Är det skillnad på om man är tacksam för något som inte inträffat eller tacksam för något som inträffat? Eller finns det en värdering i sättet att skriva och uttrycka sig på? Har det någon betydelse för vilket budskap man sprider? Nu spånar jag bara. Det är predikans fundament. Att skapa nya frågor och reflektioner. I de citerade meningarna ovan finns olika budskap. Ett inkluderande budskap, som betonar det goda med att finnas i samhörighet och vänlighet och ett exkluderande, som betonar det onda med att bo i utsatta områden. Ordet ”inte” har stor makt.

Predikan kommer alltid att innehålla en viss kärna av samhällsengagemang. Men att i denna predikan frigöra tacksamhet från samhällsfrågorna var omöjligt. Personligen och för mig som individ är det viktigt att stanna upp och tänka. Vad är viktigt i livet? Det finns ett vist talesätt att ”lycklig är den som är tacksam för vad den har och inte bara stirrar sig blind på det som den saknar”. Jag brukar gå över åkrarna här tidigt på våren och gnola på en egenhändig liten sång: ”Jag kan gå, jag kan se, jag kan höra. Jag kan känna fotens rörelse i skon...”. Det är jag tacksam för. Det kan synas ack så banalt, men så verkligen väsentligt.