Trädgårdskonst

När pandemin svepte över världen, förändrades folks vanor i olika avseenden. Resandet minskade och man började uppskatta sina hemorter i större utsträckning. Man skaffade nya husdjur, började bygga altaner, terrasser, utekök. Och anlägga trädgårdar, dels för ögats fröjd och själens njutning men också för att odla ätbara örter och rötter. I tidskrifter av skiftande slag visade trädgårdsexperter och allehanda odlingsgurusar upp sina gedigna, konstnärliga och vetenskapligt beräknade trädgårdsbebyggelser.

Små naturreservat skulle växa fram på snart sagt varje villaägares lilla jordplätt. För att inte tala om balkongerna. Konsten i att trycka in krydderier och blomster på minimalt utrymme för maximal effekt besjöngs och beskrevs i både seriösa och mindre nogräknade medier. Den som kom längst i utsmyckandet och tryckandet kunde till och med belönas med pris direkt ur kungens hand. Inte dåligt.

Nu har jag lärt mig att det är ett veritabelt konststycke att anlägga en trädgård. Det är inget jobb för en oseriös krafsare som jag, som trycker ner någon osedligt uppgrävd planta från annanstans och ser det som ett ypperligt nöje att få den taniga växten att slå rot och slå ut i blom. Och om man har tur går vegetationen att äta också. Dubbelt nöje. Därför är detta trädgårdsanläggningssätt så innerligt spännande! Det kostar inte just mer än arbetet att botanisera fram en lämplig växt att ”kopiera” och att hitta en någorlunda lättgrävd plats att pula ner den på. Förstås också vattning. Kan bli mycket en torr sommar. Sedan återstår bara att hoppas att skiten tar sig och att se vad eventuellt avkastningen blir. Det finns inga garantier för något, man är helt utlämnad till sin egen förmåga att tala plantorna tillrätta.

Från tidskrifterna har jag dock lärt mig att detta tillvägagångssätt är oändligt felaktigt. För att få en trädgård av rang ska man tänka på en massa olika parametrar och tillstånd. Man bör förstå hur växterna ter sig tillsammans – i växtsätt, längd, bladform, bladfärg, blomfärg och kronbladsform. Man kan till och med använda sig av färgtoncirkeln för att fullständiga trädgårdsskapelsen rent konstnärligt.

Sedan för växternas välmående behöver man veta om ljussättningen, dvs. hur växterna ska placeras i förhållande till solens gång över himlavalvet – starkt ljus, halvskugga eller skuggigt. Fifty shades of grey, typ. Annars kan någon växt i det totala arrangemanget falla ihop och vägra och då spricker hela idén. Blomningstiden är också viktig. Växterna ska liksom avlösa varandra i blomning för att trädgårdstäpporna, som är många till antalet, ska producera varierad fägring över hela sommarhalvåret.

Jag tänkte att jag nu hade fått en del värdefulla insikter i trädgårdsanläggningens mysterier och försökte tänka lite på detta, när jag hade packat ihop en liten låda nya och spännande växter, någon från etablerat håll, men de flesta lika osedliga som de tidigare. Men så meddelades mig ytterligare växtplanteringsnyheter. Det duger fan inte med en rabatt här och en där. Man måste tänka på helheten.

Det finns trädgårdsarkitektur att bli förtrogen med också. Det ska vara trädgårdsgångar med speciell sorts beläggning och gångarna ska harmoniera med varandra och får inte bara dras kors och tvärs på måfå. Planteringarna bör också ske i etager, så att växtgrupperna tydligare framträder och förstärker varandra. Hooja, som vi säger hemma. Det finns stilar i det här skaperiet, som man kan välja på. Det kan vara engelsk, fransk, italiensk stil. Sedan finns det väl också genom historien hängande trädgårdar har jag hört. Vad det nu är. Kanske när hela arrangemanget slokar av vattenbrist. I alla fall efter denna torra junimånad ser min s k trädgård ut som Saharian style. Lite brunbränt och visset, trots vattning. Men dock en stil. Det är viktigt. Men den har passerat stadiet ”hängande”.

Alltså, det framstår nu helt tydligt för mig att en trädgård inte bara handlar om växter. Det ska vara en massa accessoarer också. Egentligen mest sådana. Växterna ska liksom ingå för att förstärka accessoarerna. Det finns plattor, pinnar, sjöfåglar i valda material, spaljéer, trädgårdsmöbler, dynor, glaskulor, lyktor, lampor, krukor, koifiskdammar, plaskanordningar, tunnor, pallkragar, behövliga och obehövliga trädgårdsredskap att ställa upp till beskådande. Ja, sommarsäsongen är en kommers och ett frosseri utan dess like i vad man nu kan hitta på att placera i en trädgård.

Och det sista men inte minst viktiga. JORDEN. Inte kan eller får man bara gräva där man står och trycka ner grönsakerna i den jord som finns på platsen. Det finns vanlig planteringsjord men också ekologisk. Det borde räcka. MEN jordsäckarna ligger tätt vid handelsträdgårdarna och talar om vad vi behöver för att lyckas: rosjord, medelhavsjord, pelargonjord, torvmull, täckbark, såjord, koskit, hönsbajs för att nämna några. Det är nästan olagligt och plantplågeri att bara låta dessa oskyldiga stackars vegetabilier få vila sina rötter enbart i den styva leran runt mitt hus. Men konstigt nog växer de och frodas. Det måste vara mot reglerna.

I alla fall gör dessa våldsamma krumbukter och tänkvärdheter kring trädgårdsanläggning mig alldeles matt. Jag kommer nog att fortsätta med mitt sätt. Det ger lite avkoppling också. Liksom att man hinner njuta av fägringen som nästan kommer av sig själv om man inte överarbetar det hela. Men EN accessoar skulle vara spännande att ha. En ovanlig.

En god vän till mig har en trätrappa ståendes på sin gård. Den har stått i många år. En sex, sju trappsteg. Med trappräcke. Vindpinat trä. DET vore något att ha på en obestämd och helt oarkitekturisk plats i trädgården. Det ska bli loppis på den gården inom kort. Jag ska gå dit och handla in trappan. Då kan jag sitta där och fika och skåda ut över min naturliga och fruktbringande, lite ljusskygga husomgivning. För det är ingen trädgård i den rätta bemärkelsen har jag förstått.