Trygghet

Ordet trygghet är högaktuellt. Det är betryggande. För om du känner dig trygg, så bör det vara enligt Wictionarys definition för trygghet: känsla av välmående och säkerhet bland vänner eller i samhället, känsla av att inget dåligt kommer att hända, känsla av att vara omhändertagen och skyddad. Så visst vill vi ha trygghet.

Jag bläddrar i en random dagstidning. Rubriker som ”Så jobbar kommunen med trygghet”, ”Tryggt forum där alla får uttrycka sig”. Någon annons för en dyr och plufsig bil dyker upp: ”Det viktigaste är att komma tryggt hem”. Mycket trygghet i fokus. Är vi trygga då? Eller är det den stora otryggheten som smyger runt knutarna och skrämmer folk, som gör att trygghetsreportage och dylikt blivit säljande? Vi vill höra att det företas åtgärder så att vi återigen ska få vara välmående och säkra. Vi har fått trygghetsvandringar i skolan, trygghetsboenden för de lite äldre, trygghetszoner, trygghetslarm, trygghetskameror. Jo, förresten, det hette övervakningskameror tidigare, men det lät lite småruggigt och otryggt att bli övervakad hela tiden, så nu har namnet ändras till vad det egentligen ska vara: En kamera som främjar trygghet för vissa. Inte för brottslingarna. Kamerorna är inte till för att skapa trygghet för dem. Och så har vi anställningstrygghet och i den tryggaste av världar – trygghetsvärdar. Allt borde vara helt ok. Men ändå känns det som att otrygghetsmonstret som smyger i knuten blir allt större.

Så därför jobbar samhället febrilt för att allting ska bli säkrare. Trygghet och säkerhet hör ihop. Ju större säkerhet, desto högre grad av trygghetskänsla. Eller? Jodå. Vi har fått en hel vetenskap om detta – säkerhetsvetenskap. Vi har en säkerhetsskyddslag och informationssäkerhetskonsulter. Många är digert pålästa i säkerhetsfrågor. Vi har säkerhetsprogram, säkerhetsvästar, säkerhetsbälten, säkerhetskopior, säkerhetsdörrar, säkerhetsskåp, IT-säkra bilar och säkerhetsanordningar lite varsomhelst. För att inte tala om alla försäkringar som vi kan teckna för både det ena och andra. Inom säkerhetspolitiken dryftar man stora säkerhetsfrågor och kommer förmodligen fram till toksäkra lösningar i olika frågor.

Men vad är då säkerhet? Det går också att definiera och blir på så sätt både hanterligare och säkrare. Säkerhet är resultatet av åtgärder eller egenskaper som minskar sannolikheten för att en olycka eller andra oönskade händelser ska inträffa. Och för varje sådan åtgärd eller egenskap som dyker upp bör vi ju då i konsekvensens namn bli allt tryggare. Eller kan man uttrycka sig så? Nu blev jag osäker. Antingen är man väl trygg eller så inte?

I min arla barndom fanns inga säkerhetsbälten i bilar. Men vi hade säkerhetsnålar. Det var då ett som var säkert. De fanns i olika storlekar. De största kallades babynålar och användes för att få cellstoffblöjorna att sitta säkert på barnet utan att skada det. Och det fanns säkringar i proppskåpet. Men mycket var osäkert. Jag vistades ofta på osäkra isar, i osäkra båtar utan flytväst, det var osäkert om det fanns en anställning för far, osäkert om det fanns någon läkare att tillgå om någon blev sjuk, osäkert hur det gick med huset, om åskan slog ned, osäkert om man kunde ta sig till skolan på grund av kyla eller snöstorm, osäkert om det fanns mat som gick att äta. Trots all denna osäkerhet så kände jag mig rätt säker och trygg, för jag lärde mig att hantera denna oberäkneliga tillvaro och skaffa mig en säkerhet inom mig själv, någon slags inre trygghet. En tilltro till mig själv att jag är kapabel att ta hand om mig, att klara av besvärliga situationer och inte alltid bara kan lita på att någon annan ska göra min tillvaro säker och fri från faror och oväntade besök.

Jag bläddrar i en annan random blaska. Säkerhetspolisen söker med ljus och lykta efter en säkerhetsskyddsstrateg inom personalsäkerhet. Undrar om mitt CV räcker för att söka tjänsten. Åtminstone kan jag gå dit på anställningsintervju och sjunga ”tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara...”