Vaccinångest

Vaccinångest, det ordet är, märkligt nog, inte så vanligt i pandemivokabulären vad jag erfarit, men det är en konkret ångest för mig. Vaccinets vara eller inte vara. Det finns liksom inget alternativ där emellan. Antingen så vaccinerar du dig eller så avböjer du. Ordet ”avböjer” väcker också en gammal ångest hos mig. Tillbaka till 70-talet och barns vaccinationsprogram, som via barnavårdscentralen utfördes på den tiden. Eftersom jag såg trista biverkningar i form av svåra kramper hos andra barn, tillät jag mig friheten att välja bort mässlingsvaccinet för min förstfödda. Jag kommer ihåg att sköterskan skrev in ordet ”avböjer” med rött bläck i vaccinationskortet. Det stack ut. Att man som mamma inte riktigt tog sitt ansvar. Jag har tänkt mycket på detta senare. Och jag kommer inte ihåg utifall att det blev vaccination vid ett senare tillfälle, för det finns inget bibehållet kort som uttalar detta. Då tänker jag att mitt idag vuxna barn kanske löper en stor framtida risk att drabbas hårt av denna tuffa ”barnsjukdom”, eftersom jag var så försumlig förälder tidigare och ”avböjde”. Detta vaccin har ju åtminstone i Sverige utrotat mässlingen. Så visst – vaccin gör stor nytta.

Pandemin klassas fortfarande som samhällsfarlig sjukdom och därför vidtas åtgärder för att skydda samhället. Man inför restriktioner i större eller mindre grad utifrån hur pandemin böljar fram. Diskussioner om att avföra sjukdomen som samhällsfarlig har förts. Men vi är inte där än. Man ska skydda samhället, skydda ekonomin, skydda sjukvården från överbelastning. Huruvida man ska skydda även den enskilda individen kommer lite i skymundan. Men det är väl det primära – att skydda den enskilda individen från svår sjukdom och död?

Hur ska pengarna ur den gemensamma statliga kassan fördelas? De ekonomiska konsekvenserna av pandemin verkar vara prioriterat. Visserligen har mantrat att ”skydda de äldre och sköra” trummats ut hela tiden, men i verkligheten ser det ut att vara mest fokus på företag, framförallt i krog- och resebranschen, företag som tydligen i nuläget anses mest sköra. Här har helt marknadslagen om tillgång och efterfrågan satts ur spel och miljarder pumpas in i sviktande företag i dessa branscher. Det kan inte ha undgått någon, som sett nyhetsmedia ur ett bildperspektiv, att notera det stora flödet av bilder på uttorkade ölkranar som visats under pandemin. Samt bilder på stackars flygplan som stått strandade på landbacken. Flygplansstilleståndet har ju haft en positiv effekt för klimatet på grund av minskade utsläpp, men det går inte att framhålla som positivt, när flygbolagen gnäller. Då är det prio ett. Varor och tjänster som inte efterfrågas, ska väl rimligen inte subventioneras av staten. Bidrag är ju enligt marknadskraftsförespråkarna förhatligt, men nu agerar samma förespråkare med saftiga ordalag om ”stöd till företagen”. Enligt lagen om tillgång och efterfrågan ska ju företags legitimitet regleras av just marknaden. Här har uppstått en veritabel logisk kullerbytta.

Vad har då detta resonemang med min vaccinångest att göra? Jo, sammanhanget är detta: Vem anses vara den huvudsakliga vinnaren av att människor vaccinerar sig mot pandemiviruset? Ur ett humanistiskt perspektiv är det ju människan, den enskilda individen, som ska skyddas mot svår sjukdom och död. Och vad vi har sett så här långt, så fungerar vaccinet uppenbarligen som ett gott skydd. Ur ett ekonomiskt perspektiv ska samhället och företagen skyddas. Och sjukvården ska skyddas, så att även den vanliga vården utöver vård av covidpatienter, ska säkras och vara fullt fungerande. I det här perspektivet börjar gränserna tänjas vad gäller individens frihet och integritet. Restriktioner utfärdas, det skapas något nytt: covidbevis, vaccinpass. Nyordsrikedomen och påhittigheten flödar. För att få tillträde till olika tillställningar, restauranger, evenemang ska du kunna uppvisa ett giltigt vaccinpass, alltså ett intyg på att du är ”fullvaccinerad”. Då ska du få delta, för då kan du inte bli smittad eller sprida smitta vidare. Så var tanken från början.

Men den senaste virusvarianten, Omikron, har kullkastat det mesta. Du kan bli sjuk, om än lindrigt, i högre grad och föra smittan vidare i högre grad, TROTS vaccinering. Vi vet inte allt om denna märkliga sjukdom än. Den byter skepnad hela tiden. Vartill tjänar då vaccinpass och dylika åtgärder, mer än att ”skilja agnarna från vetet”? De ”fullvaccinerade” från de ovaccinerade? Det är här som jag får ångestpåslag. Vi ska börja peka ut människor, en kategori, som tillhör de som vaccinerar sig och ser till att vara ”fullvaccinerade” hela tiden, dvs. du är den som tar ansvar, gör som man förväntas göra, bryr dig om samhället och dina medmänniskor. Den andra kategorin, de som väljer att inte vaccinera sig – du är ”antivaxare”, du tillhör de oansvariga, de som struntar i dina medmänniskor och samhället. I extremfallen börjar vissa länder förespråka obligatorisk vaccination av sina medborgare över 18 år. Här får jag nästan panik. Vad du tillför din kropp kan inte vara ett statligt påbud eller kanske till och med en lag, som utkräver böter och fängelse för överträdelse. För mig luktar detta hets mot folkgrupp eller ännu hårdare uttryckt – statlig våldtäkt på medborgarna. Jag blir helt ställd i denna fråga, kan bara försöka se den ur olika perspektiv och märker att de olika perspektiven gynnar helt olika intressen. Det som spetsar till det hela är ju att vi egentligen fortfarande inte vet så mycket om den världsomspännande sjukdom. Tiden som förflutit sedan första upptäckten 2019 är alldeles för kort för att forskningen ska ha hunnit med i att ta reda på vilka de långsiktiga effekterna blir att denna massvaccinering av jordens befolkning.